Vi får hoppas att den där punkorkestern som aldrig vill tystna i Thorstens bröstkorg tillhör Robert ”Hurula” Pettersson. 37-åringen från Luleå kan garanterat känna igen sig i behovet av att just tömma alla tillgängliga känslodepåer när ridån går upp. Absolut alla.
Rundgången ekar ända bort till Luthagen när punksveriges naturliga arvtagare till Joakim Thåström vandrar upp på scenen. En parallell som inte något vis är tagen ur luften. När jag sluter ögonen under ”Staten och kapitalet”-klingande ”Betongbarn” är det lätt att få bilder av ett Ebba Grön under glansdagarna. Robert Hurulas skrammelorkan tappar aldrig tempo under det timmeslånga giget. Hans band fullkomligt massakrerar Socialstyrelsens decibelregler. ”Allt ska försvinna” och ”Ont som jag” är två briljanta käftsmällar som inga öronproppar i hela världen kan stå emot.
Hurula är den tredje artisten i ordningen att uppträda på Let’s Spend the Night Together’s festivalscen under fredagskvällen. En helt klart värdig uppföljare till förra sommarens A Walk in the Park med bland annat Lars Winnerbäck. Kap-området kanske inte har Botaniska Trädgårdens unika omgivningar, men fungerar på många sätt bättre som konsertplats än Botan. De ca 3 100 åskådarna kommer närmare scenen, upplevelsen känns därför mer intim och ljudkvalitén är bättre. De rimliga köerna till ölförsäljning och foodtrucks vittnar om ett lyckat arrangemang.
Linnea Henriksson har tidigare under aftonen givits den alltid otacksamma uppgiften att som första akt dra igång kalaset. Besökarna släntrar fortfarande in på området när Henriksson gör sitt bästa för att väcka en ganska trögstartad festivalpublik. Lyckligtvis har hon superhiten ”Lyckligare nu” i bagaget, som framkallar lite välförtjänt allsång mellan picknickfiltarna.
Moneybrother, Pengabrorsan eller rätt och slätt Anders Wendin. Kärt barn har som bekant många namn. Wendins musikaliska karriär fick efter några års tystnad nytt blod när han 2014 släppte sin helsvenska platta ”Dom ska få se vem dom roat sig med”. I mitt tycke hans bästa. Tonvikten av kvällens gig läggs också just på låtarna på modersmålet.
”Sen har jag ett till problem, bara så ni vet: skosnöret har gått upp på mina snygga skor”. Wendin räddar sig snyggt när han kommer av sig i ”klimax” av fina ”Min kompis farsa betalade svart”. Moneybrother är en fullfjädrad rockkonferencier. Kanske lite för bra ibland. Faktum är att han snackar bort stora delar av sin redan begränsade speltid. Tid som gärna istället hade fått ägnats åt fler pärlor ur låtarkivet. Bäst? Stunderna när han ensam plockar på sin akustiska gitarr och smittande ”They’re building walls around us”.
Efter åska kommer regn. Publiken har knappt återhämtat sig från Hurulas urladdning när det är dags för Weeping Willows att underhålla med sin evigt vackra blandning av 60-talets smäktande crooner-melodier och melankolisk 90-talsindie. Magnus Carlson är expert på att kasta sig mellan Sinatra och Morrissey.
Efter en lågmäld inledning spänner Carlson och bandet bågen under Weepings-klassikern ”The Burden”. Inte en ton går förlorad när trumpetvirtuosens Goran Kajfes sylvassa tårpilar ljuder över Kap-fältet. Historien upprepar sig under ”Blue and Alone” och eviga avslutningsnumret ”Broken Promise Land” – inte ett öga är torrt. Men Stockholmarna är ett minst lika kompetent popband. ”Touch Me”, ”It Takes a Strong Heart to Love” och nyare ”My Love is Not Blind” är självklara ”floorfillers” i setet.
Så var stunden kommen. Veronica Maggio hävdar själv att förra sommarens mastodontspelning på Stockholms Stadion, där hon unisont kröntes till hela landets popdrottning, inte gjort henne mätt. Nej, någon mättnad syns inte till. Det är snarare en övertaggad Maggio som inte kan dölja sin glädje över att återigen vara tillbaka på mammas gata.
Det ekar över hela staden när Maggio med sin helt rödklädda poporkester från första sekund kastar sig in i en discofierad ”Välkommen in”. Festen får ytterligare bränsle i efterföljande ”Jag lovar”, publikfavoriten ”Hela Huset” och ”Hädanefter” – tre låtar som befäster ”Handen i fickan fast jag bryr mig” som hennes finaste albumhantverk.
Hitparad. Konserten kan inte beskrivas på något annat sätt. Varje textrad sitter i ryggmärgen hos en exalterad publikskara. Förutom möjligtvis då den lite mer anonyma ”Riviera” som oväntat utvecklar sig till en av aftonens absoluta höjdpunkter, i klass med explosiva versioner av ”Sergels Torg” och ”Den första är alltid gratis”.
Stadion-spelningen i alla ära. Det är när Maggio sjunger ”17 år” inför sin hemmapublik som cirkeln sluts på riktigt. Tack för showen Veronica.