När den nyfödda filmkonsten i början av förra milleniet kunde visa Jesus spankulerande på vattnet strömmade massorna till biografen. Första "Jurassic Park"-filmen 1993 var kanske inte riktigt lika revolutionerande, men nog var de för tiden osannolikt välgjorda, nyskapande datoranimerade urtidsmonstren ett fascinerande fönster mot en magisk värld.
Tänk – Steven Spielberg behövde inte ens ta död på särskilt många människor, publiken var ändå helt (förlåt) uppslukad.
Sedan dess har överdimensionerade, teknikdrivna monsterfilmer blivit trött standard. Visst är bestarna här i seriens fjärde del spektakulära och imponerande realistiska, och med 3D-tekniken har man dem dessutom flåsande nära inpå sig. Men aha-känslan går inte att återskapa. Det är ett faktum som filmens upphovsmän är medvetna om och leker med på ett kreativt sätt.
Det är nämligen inte bara biopubliken som blivit blasé – det har också temaparkens besökare. Nu, tjugotvå år efter katastrofen på ön Isla Nubra har inte ens dragplåstret T-Rex längre samma sublima katharsis-effekt på kidsen, som hellre surfar på mobilen. För att återfå intresset och locka sponsorer måste företaget InGens vetenskapsmän därför hitta på något.
Det gör de också: Genom en dödlig gencocktail designar de den fruktansvärda skapelsen Indominus Rex. Liksom Frankensteins monster är hon naturligtvis snart lös, redo att sluka sina skapare.
Det blir redan några minuter in i filmen uppenbart att hela dess DNA kommer från Spielbergs klassiker. Ändå, eller snarare just därför, är det ett djupt underhållande äventyr att följa. Indominus välbekanta katt-och-råtta-lek med de svårt stereotypa men ändå inte ointressanta huvudpersonerna: Owen (Chris Pratt), en skinnvästbeklädd expert på dinosauriernas beteenden, Claire (Bryce Dallas Howard), en sval administratör som behåller klackarna på i djungeln, samt Claires två gulliga systersöner.
Bakåtblickandet och blinkandet till publiken skapar en trygg och behaglig rytm när flera av de klassiska scenerna uppdateras och gammal rekvisita återanvänds.
En nyhet får vi dock mitt i nostalgin: Sedan 1993 har vi tydligen blivit räddare för vår skenande kapitalism än för naturen. I "Jurassic World" får människan till och med hjälp av dionosarna – mot hennes egen skräckinjagande konstruktion.