Den kvinnliga huvudpersonen vars minnesström vi följer i "Ankor, Newburyport" bor med make och barn i dagens Ohio. Hon är en före detta gymnasielärare som efter en sjukdom har sadlat om och numera försörjer sig på att baka pajer. I hennes oavbrutna störtflod av minnen, känsloutbrott, löpande observationer och lösa associationer formas berättelsen om hennes eget liv och den verklighet som omger henne. Hon är en vuxen dotter som ännu inte gjort upp med sin mor, en kvinna sedan uppväxten tryfferad med mindervärdeskomplex, och en bland miljontals medelklassamerikaner i Trumps USA. Och så är hon förstås en daglig konsument av såväl populärkultur som av nyhetsflödet, vars världsbild till övervägande del är fylld av kriser, katastrofer, klimatförändringar, psykopater och brutala våldsdåd.
Hur gestaltas då minnesströmmen? Jo, så här: "det faktum att Marilyn Monroe hade på sig behå dygnet runt eftersom brösten var hennes levebröd, strutbräken, struntprat, gåsflott, Applejack, mikrofibertrasa, mikrofiche, Fisher-Price, Finns i sjön, Sjukdomarna du aldrig har hört talas om, FLORENCE Y’ALL, popcornbollar, bomullsbollar, plantager, slaveri, Chappaquiddick, Chuck, Ohio-Kentucky-Indiana-grenen, Y-front, trestatspunkt, Purple Peoplebron, det faktum att en tonåring just sköt tre andra ungdomar till döds i en skolmatsal, det faktum att en fabrik exploderade utanför Columbus [...]."
Monologen som utgör handlingen i den ettusenfyrtionio sidor långa romanen består av några få meningar som sträcker sig över hundratals sidor vardera. Frasen "det faktum att" markerar början på varje ny tankesekvens, ungefär med samma rytm som andhämtning. Monologen bryts då och då av en berättelse om en puma som skyddar sina ungar mot både djurlivets och människornas grymhet, ett grepp som i mina ögon är till nackdel för romanens komposition.
Lucy Ellmann har jämförts med såväl James Joyce som Virginia Woolf. Mellan det tidiga 1900-talets modernister och Ellmann finns emellertid även irländska Edna O'Briens prisade 1970-talsroman "Night", som också den har jämförts med "Ulysses". Ellmanns roman har gemensamma beröringspunkter med O'Briens; inte minst är båda inre monologer av kvinnor vilkas vardag inte bjuder på något särskilt spännande. Kanske borde dessa två snarare jämföras med varandra än med Joyce, vars "Ulysses", i år exakt hundra år gammal, i sin tid var nydanande, ja, till och med omstörtande, på ett sätt som ingen efterföljande kan bli. Jag tänker inte enbart på att Joyce lät den inre monologen på allvar ta plats i skönlitteraturen, utan på att hans pionjärinsats att erkänna vanliga människor tankeliv som ett ämne värt en roman. Som Declan Kiberd skriver i "Ulysses and us: The art of everyday living", ville Joyce tvärtemot många andra modernister, rädda för den månghövdade massan, visa att "den vanliga medborgaren" kunde tänka både komplext och affirmativt.
Det som återstår är att beundra Lucy Ellmann för hennes egen prestation: ett dagsaktuellt amerikanskt epos skrivet som en inre monolog. "Ankor, Newburyport" kräver läsarens maximala uppmärksamhet från första till sista sidan. Den är både en säregen läsupplevelse och en enorm utmaning. Kommer många att anta den? Troligen inte. Är den värd det? Ja, för den som är nyfiken på skönlitteraturens möjligheter.