Swedenborgs existentialism och en kopp kaffe

Man får plocka russinen ur kakan när man läser Swedenborg på 2010-talet, skriver Bo Gustavsson.

Foto: Dan Hansson / SvD / TT

Recension2016-10-31 17:24
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Carl-Göran Ekerwald har gjort ett urval och en översättning från latin av Swedenborgs stora verk ”Vera Christiana Religio” eller ”Den sanna kristna religionen”. Boken utkom 1771 i London, ett år före hans död. Det är en sammanfattning av Swedenborgs teologi och hans mest spridda bok. Hans minnen från himlar och helveten har påverkat sådana författare som Strindberg, Emerson, Goethe och Joyce. Den första engelska översättningen kom 1781 och den första svenska 1795.

I ett långt efterord redogör Ekerwald för den biografiska bakgrunden och innehållet i verket. Han blir lite väl långrandig om Swedenborgs biografi och hans synska förmåga att umgås med änglar, djävlar och de döda. Ekerwald ger en psykologisk förklaring då han menar att den som läser en drabbande text av en för länge sedan död författare tycker sig kommunicera med denne. Swedenborg samtalar med Paulus och Luther efter att ha läst dem. Men det stämmer nog mer på Ekerwald själv än på Swedenborg. Ekerwald noterar också att det andarna talar om med Swedenborg är det han vill höra, det vill säga det han grubblar över. Må så vara. Ändå är jag villig att tro Swedenborg då han säger att han talar med änglar och djävlar. Livet efter detta är detta liv för att parafrasera Ekelöf, en flitig läsare av Swedenborg.

Swedenborgs stil är pedantiskt övertydlig och Ekerwald tror att det kan bero på att han led av svår stamning. I sitt stora verk om kristendomens sanningar stammar sig därför Swedenborg fram på de drygt tusen sidorna. Huvudbudskapet är idén om fortsättningen – vi lever redan i evigheten, allt har en mening som sträcker sig ut i det oändliga. Här kommer korrespondensläran in i bilden, enligt vilken den materiella världen svarar mot den andliga. Så tänker en poet och Swedenborg är en stor poet i ”Vera Christiana Religio”. Det menar också Emerson i en essä om den svenske teologen.

Enligt Swedenborg styrs varje människa av en dominerande böjelse som i sin tur styr tankarna och känslolivet. Denna böjelse bestämmer om personen vistas i himlen eller helvetet. Det är en metafysisk antropologi som påminner om Freuds driftlära och kristen mystik. Metafysisk hälsa består i att rena böjelsen till det goda genom kärlek. Vita hominis, människans sanna liv, är ett liv i kärlek. Det finns en frihet hos Swedenborg som är friheten att hålla andan när böjelsen pockar på. Då får man annat att tänka på.

Att praktisera Swedenborgs lära innebär att praktisera konsten att hålla andan för att få kontakt med andevärlden. Det är en sorts transcendental meditationsövning. Håll andan, bröder och systrar, så kanske ni kan komma ur helvetet och in i himlen!

Hur ska man läsa Swedenborg idag på 2010-talet? Är han en levande tänkare? Både ja och nej. Det gäller att plocka russinen ur kakan. Idén om vita hominis, det rätta sättet att leva, känns mer aktuell idag än någonsin. Det är den stora existentiella utmaningen i en tid då människor är slavar under sina böjelser som aldrig förr. Därför är våra himlar och helveten skapade av oss själva och ansvaret att välja ett autentiskt liv vilar på oss själva. Det är en sorts existentialism, en swedenborgsk variant av existentialism. Men många som försöker ta sig in i Swedenborgs himmel blir brutalt utkastade.

Jag tycker det är helt okej att vara utkastad i denna världen och kunna njuta av en kopp kaffe. Vad än Swedenborg säger.

Litteratur