Lindansaren Philippe Petits mest våghalsiga kupp - en promenad mellan tvillingtornen i New York - skildras i ”The walk”. Genom hisnande 3D-bilder får publiken följa med ut på linan, över avgrunden.
I gryningen den 7 augusti 1974 fick de morgonpigga invånarna på nedre Manhattan bevittna något häpnadsväckande. Mellan taken på de nybyggda tvillingtornen – 400 meter upp i luften – hade någon spänt en stålvajer. Och så, med ett enda målmedvetet kliv, steg en svartklädd figur ut på vajern och började gå mellan tornen.
Den 24-årige gatuartisten Philippe Petit hade drömt om det här ögonblicket sedan han var tonåring hemma i Frankrike, och läste en artikel om World Trade Center i sin tandläkares väntrum. Där och då började han planera för århundradets lindansarkupp.
Petits bedrift skildrades 2008 i den Oscarbelönade dokumentären ”Man on wire”, en fängslande filmupplevelse i lapptäckesteknik, där intervjuer och arkivmaterial syddes ihop med spelade scener (det är inte någon slump att producenten Simon Chinn senare arbetade med Malik Bendjellouls ”Searching for Sugar Man”).
Mycket från ”Man on wire” känns igen när historien nu blir spelfilm. Joseph Gordon-Levitt har samma ettriga charm som den verklige Petit, när han som en sorts jovialisk cirkusdirektör får lägga ut orden om den våghalsiga kuppen.
Men det som gör ”The walk” till en verkligt storslagen film är den fullkomligt hisnande skildringen av själva vandringen på linan. Vi med höjdskräck törs knappt titta när Philippe knäböjer på gungflyt och tittar ner i avgrunden. Aldrig har 3D-tekniken använts med större effekt på filmupplevelsen.
Lite har regissören Zemeckis (”Tillbaka till framtiden”, ”Forrest Gump”) omformat de verkliga händelserna. Philippe Petits blyga flickvän Annie skildras här som en kaxig gatumusikant, och det faktum att han bedrog henne bara timmar efter sin triumf på linan har plockats bort till förmån för en mer renodlad hjältesaga.
Och det är skickligt utfört. Så länge man är i filmens våld så ser man världen genom lindansarens ögon. När han säger ”folk frågar mig varför jag tar risken att dö – men för mig är det här livet”, så klingar det sant och livsbejakande. Det är först när jag kommer ut i höstljuset som den obeskrivliga galenskapen i hela projektet dyker upp som en eftertanke.
”The walk” tar inte upp tornens katastrofala slut, i terrorattacken 2001. Men slutbilden av de två byggnaderna i solnedgångsljus framkallar en alldeles särskild sorts vemod.