Roman
Ann-Helén Laestadius
Straff
Romanus & Selling
Ann-Helén Laestadius andra bok i Sápmitrilogin tar avstamp i den svenska statens övergrepp på samiska barn under 1950-talet. I "Straff" – som bygger på verkliga händelser – möter vi Jon-Ante, Else-Maj, Nilsa, Marge och Anne-Risten som har blivit placerade på en nomadskola, långt ifrån föräldrar och sin naturliga miljö. Här härskar häxan, husmodern på internatet, som med risets hjälp försöker slå såväl språk som det samiska ur deras kroppar. Ja, till en ordlös- och rotlöshet som ska ge form åt resten av deras liv.
Den saken blir tydlig i romanens parallella berättelse som utspelar sig under 1980-talet. Vi får här möta barnen som vuxna. Försvenskningens effekter kommer upp till ytan i deras tillkortakommanden, de brutna familjebanden och famlandet efter ett liv som kunnat präglas av något annat än själslig ensamhet.
Det finns mycket i Ann-Helén Laestadius berättelse som känns igen från min tornedalska släkt, som också de kuvades till tystnad – och med ett språk, meänkielin, som i dag lever en tynande tillvaro. Det gör att jag känner mycket för Laestadius sårig berättelse, sår som generationer fortfarande försöker läka.
Liksom i förra boken "Stöld" (som tilldelades utmärkelsen Årets bok 2021 och som därtill ska bli Netflix-film) märks det angelägna ärendet då författarens text tenderar att bli alltför uppenbar i sitt syfte. Ändå kan jag inte annat än uttrycka en djup tacksamhet över att få läsa dessa ovärderliga vittnesmål.