Ska vi tycka synd om Paul? Ska vi göra det? Förväntas vi känna något slags medlidande med den snart pensionsfärdige neurokirurgen som står i centrum i det här mycket franska dramat?
Han är uppenbarligen rik, en framgångsrik yrkesman med egen praktik där de unga kvinnliga läkarkandidaterna kastar trånande blickar efter honom och så har han ett enormt hus där en kärleksfull Kristin Scott Thomas väntar på honom varje kväll.
Ändå är det synd om honom? Vi måste tycka det annars faller den här filmen platt till marken.
För trots alla framgångar i livet är det något som saknas. Livet har bara rullat på - pengarna har rullat in som de ska, men det stora äventyret har gått honom förbi, bekänner Paul för sin bäste vän.
Så det är klart att han blir nyfiken när en mystisk ung och sexig servitris verkar stalka honom samtidigt som någon anonymt skickar buketter med röda rosor till hemmet och jobbet hela tiden. Kommer de från servitrisen?
Ska han trilla dit? Ett sista kärleksäventyr - innan frosten kommer?
Så, ska vi tycka synd om Paul? Nej, för regissören Philippe Claudel lyckas inte tillräckligt övertygande förklara varför vi ska göra det. Paul är bara ännu en av alla dessa gubbar vars fruar "inte förstår dem"? Handlingen är inte ett dugg originell och rollfigurerna häpnadsväckande grunda och närmast skissartat beskrivna.
Kvar är bara en platt berättelse som doftar lite gubbsjukt.