Berättelsen får aldrig riktigt fäste i Elina Sahlins regidebut

En svårmodig glesbygdsskildring som undersöker vad drogtillgången gör med unga människors framtidstro.

Jackie och Novas liv kretsar kring droger, hästar och EPA-traktorer.

Jackie och Novas liv kretsar kring droger, hästar och EPA-traktorer.

Foto: Folkets Bio

Recension2024-09-05 10:58
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Drama

Titel: Bye bye boredom
Visas på: Fyrisbiografen
I rollerna: Kiwi Casslind, Kevin Tullgren, Electra Hallman
Regi: Elina Sahlin
Speltid: 75 min
Betyg: 2

Jackie och Nova är 14 år och har en regel: aldrig knarka ensamma. För att hålla koll på intaget gör Jackie emojianteckningar i kalendern. När Nova ändå dör av en överdos rymmer Jackie hemifrån och flyttar in hos langaren Casper. Kvällen då de blir vänner kommenterar Casper att Nova ser ut att höra hemma i Hollywood, varpå Jackie svarar: ”vad fan ska jag dit och göra? Det brinner ju bara där.”

Dialogutväxlingen kan tolkas som en modern parafras på småstadsklassikern ”Fucking Åmål”. Där Elin beklagar sig över att hon bor just i Åmål och längtar ut i stora världen, har Jackies längtan ingen riktning, vilket på sätt och vis gör den mer sorglig – och mer samtida. Långfilmsdebutanten Elina Sahlin intresserar sig för landsbygdsungdomens krympande framtidshorisont, i en tid när klimathot och kriser avlöser varandra, samtidigt som glappet mellan stad och landsbygd ökar och knarket flödar fritt.

Sahlin har delvis använt sig av lokala amatörskådisar, och särskilt Kiwi Casslind som Jackie fungerar bra med sin spelat hårda framtoning. Filmen saknar inte uppriktighet och ambition, men fingertoppskänsla: den är nästan tvångsmässigt tungsint, tonalt enformig och med personporträtt som blir tämligen anonyma. Det gör tyvärr att berättelsen aldrig riktigt får fäste.