På toppen av sin filmkarriär lämnade skådespelaren Grace Kelly Hollywood 1956 för att gifta sig med furst Rainer av Monaco. När filmen börjar har det gått sex år efter sagobröllopet. Två barn finns i furstepalatset och en furstinna som har svårt med sin roll som europeisk kunglighet. Men när självaste filmregissören Alfred Hitchcock kommer på oanmält besök och erbjuder Grace titelrollen i ”Marnie” ställs rollproblematiken på sin spets. Kan kungligheter ta jobb som filmskådespelare? Eller kan det möjligen finnas andra roller för Grace Grimaldi?
Jodå, det gör det och tillsammans med Monacos motsvarighet till Magdalena Ribbing får hon lära sig "sitt livs roll".
Nicole Kidman är lite vek och sval i titelrollen. Det är svårt att få grepp om furstinnans personlighet. Förmodligen för att hennes bakgrund bara antyds. I filmens inledning finns visserligen med en klassisk Hollywoodtagning med en stillastående öppen bil, ett landskap som rullar på en filmduk där bakom och hela teamet som svärmar kring ekipaget. Men annars är det så gott som ingenting från Grace Kellys tidigare liv. Det är synd.
Ett sårigt förhållande till föräldrar och syskon bara antyds och manifesteras i ett telefonsamtal med mamman. Grace vill prata om att hon överväger skilsmässa, men hindras av sin mor med en klassisk ” du vet vad pappa skulle ha tyckt” - åthutning.
Tim Rooth, av alla skådespelare, ger furst Rainer en riktigt sympatisk framtoning. Lite oväntant med tanke på att man sett honom i åtskilliga skurkroller förut, som exempelvis i Tarantinogenombrottet "De hänsynslösa" ("Reservoar dogs").
Fursteparets passion är för det mesta trovärdig. Men Rooth låter också ana att även han är en produkt av sina familjeförhållanden, ett furstehus med maktstrider och patriarkala etikettsregler.
Med politiska förvecklingar byggs dramat upp nästan till Hitchcockstämningar i filmens mitt. Men ett känslofullt och alldeles för konstpausfyllt tal av furstinnan punkterar spänningen mycket effektivt. Innehållet i talet speglar amerikansk filmmoral överhuvudtaget, om att familjen håller ihop och kärleken övervinner allt. Nog hade jag önskat att såväl prinsessdrömmar som de politiska förvecklingarna hade punkterats lite smartare. Men filmen är underhållande med fina bilder, den kan ses som en lyxversion av tv-serien "Mad Men", med makt, intriger och kuvade kvinnor som försöker hitta egna vägar.