Simon James är en närmast osynlig person på sitt kontor, trots att han jobbar hårdare än alla andra. Vaktmästaren känner inte igen honom, chefen kan inte hans namn, och kvinnan han är hemligt förälskad i kommer aldrig få veta eftersom han aldrig vågar säga någonting. I stället spionerar han på henne genom ett teleskop från sitt fönster. Simon James blir till och med mobbad av servitörerna på fiket där han är en ”lojal” besökare.
Plötsligt en dag anställs James Simon på kontoret, som till pricken ser ut som Simon James. Dock har den förre alla de attribut som den senare saknar. Han är rolig, utåtriktad, charmig och kaxig. Han är en person som alla gillar och lägger märke till. Till en början är de två dubbelgångarna vänner, men snart börjar James ta över Simons liv.
Regissören Richard Ayoade har fört över Fjodor Dostojevskis berättelse om dubbelgångaren till ett England någonstans mellan 1960- och 1980-talet. Exakt tid och plats går inte att veta, men det spelar mindre roll då det är ett närmast surrealistiskt samhälle som Richard Ayoade målar upp. Knappande skrivmaskiner, oförstående vaktmästare, högljudda tunnelbanetåg, datorsystem som avgör om människor existerar – allting driver på en produktion som ingen vet vad den egentligen är, mer än att den skulle bli bättre med hjälp av regressionsanalys.
”Dubbelgångaren” har ofta ansetts vara Dostojevskis mest Nikolaj Gogol-liknande roman, och det är just de Gogol-liknande aspekterna som Richard Ayoade lyfter fram. Det är bisarrt, tragiskt och komiskt. En studie i det mänskliga psyket och identitetssökandet i en värld där allting är mörkt och monotont.
Jesse Eisenberg klarar elegant av balansakten i den dubbla rollen som Simon/James. Det är en roll som lätt hade kunnat bli farsartad, men genom att tona ner skillnaderna mellan personligheterna lyckas Jesse Eisenberg skapa trovärdighet i båda karaktärerna. Även Mia Wasikowska övertygar som Hannah, kvinnan Simon är förälskad i och som hela dramat kommer att handla om.
För mitt i "The Doubles" surrealistiska och absurda kontorskorridorer och lägenhetskomplex finns här en rörande kärlekshistoria mellan Simon och Hannah. Trots att Simon är något av en psykopat som förföljer henne och tittar på henne genom sitt teleskop, finns det något vackert i den relation som byggs upp emellan dem. Det är en relation som är mänsklig i en annars bisarr värld, lite som om Amelie från Montmartre plötsligt skulle dyka upp i en Roy Andersson-film.