Svensk-danska metalbandet Amaranthe gör tung och trallvänlig musik som placerar sig högt på streamingtjänsternas topplistor. Musiken har beskrivits som melodisk dödsmetal, metalcore och trance metal. Samtidigt är deras musik så eklektisk och gränsöverskridande att ingen av dessa kategorier känns helt träffande.
Själv skulle jag beskriva Amaranthes musik som ”future metal”. Inte på grund av att deras image i viss mån bygger på en futuristisk estetik, utan snarare därför att musiken låter på ett visst sätt. Det är som att en musikalisk evolution håller på att ske. Amaranthes musik är kanske det tydligaste exemplet på hur pop och metal sakta börjar konvergera. Detta märks inte minst av att det musikaliska fundamentet tycks utgöras av aggressivt pulserande synthar snarare än distade elgitarrer (även om dessa är högst påtagliga).
Live är det en explosiv ljudbild med knivskarpa trummor och en perfekt avrundad botten. Sällan hör man ett band som får förinspelade bakgrunder att låta så välintegrerade som Amaranthe. De tre sångarna – soprandrottningen Elize Ryd, hjältetenoren Nils Molin och growlmästaren Henrik Englund Wilhelmsson – framstår som högpresterande superhjältar utan dito dräkter.
Samtidigt undviker Amaranthe den klassiska hårdrocksfällan: känslan av att allt är ett enda stort spektakel. De är sex verkliga och sympatiska individer som inte vill annat än att få publiken att känna sig som kvällens mittpunkt. Att medlemmarna ändå turas om att ta välregisserade (och välbehövliga) konstpauser ser jag som ett tecken på att Amaranthe – trots allt – är mänskliga.