Det var helfranskt när dirigenten Ariane Matiakh gästade Uppsala Kammarorkester med fyra franska 1900-talsverk på programmet.
Gabriel Faurés inledande svit ”Masques et bergamasque” är en hyllning till rokokokonstnären Watteaus framställningar av aristokratins lantliga festligheter, fête galante. I synnerhet första satsen lyckas nå en nästan mozartsk lätthet. Att skriva sådan glädjerusig musik som inte faller platt är ett konststycke. Ja, bortom 1700-talet krävs det kanske just en fransman.
Matiakh visade sig genast vara en fantastisk dirigent och kvällens största behållning. Med exakt hand ledde hon Kammarorkestern i en utsökt förening av precision och böljande, varm orkesterklang.
I och med Ravels pianokonsert förbyttes det lantliga sceneriet till storstadens tumult och jazzens rytmer. Den är en pärla bland pianokonserter: innovativ, explosiv, underskön och briljant. Briljant var även solisten Martin Sturfält, som väl hanterade de starka kontrasterna mellan dramatiskt och finstämt. Den långsamma satsen – bland det vackraste Ravel skrivit – kan lätt göras för sentimental. Sturfält höll det möjligen väl stramt och raskt.
Den korta, våldsamma sista satsen hade skruvats ned något i tempo. Likväl var det lätt att föreställa sig Matiakh som en ivrigt gestikulerande trafikpolis, entusiastiskt påhejad av pianisten. Den eleganta kompositören par excellence kom således till sin rätt: det än bullrande än känslosamma bröt aldrig helt igenom airen av distingerad nobless.
Som extranummer framfördes en fin tolkning av Debussys ”Claire de lune”.
Konsertens andra halva inleddes med ett samtida verk (nåja, 1985) av Suzanne Giraud, född 1953. ”L’Offrande à Venus” är skriven för stråkar, träblås, slagverk och harpa och rör sig från meditativt till aggressivt och slutligen till kusligt. Verket var sannolikt en spännande utmaning för tiopersonsensemblen med sitt utforskande av klanger och ljud – förhoppningsvis även för publiken.
Avslutade gjorde Poulencs ”Sinfonietta”. Med sitt klassiska tonspråk är det svårt att höra att verket skrevs så sent som 1947. Den eklektiska, närmast spexiga karaktär som kännetecknar kompositören märks däremot tydligt. Det tillhör inte Poulencs bästa, men under Matiakhs ledning blir det ändå en fest.
Sammanfattningsvis en mycket fin konsert som även innehöll uppfriskande förnyelse inom den traditionstyngda klassiska musiken: kvinnlig dirigent, kompositör och samtida musik – mer sådant!