Teater
Bortbytingen
I rollerna: Madeléne Evertsson, Jesper Feldt, Joel Schmidt, Malin Tengvard, Monica Tyllgren.
Regi och dramatisering: Jonas Österberg Nilsson.
Teatertältet i Gottsunda/Uppsala stadsteater
Premiär 27 juli
På en äng, nära den nybyggda Gottsundaskolan, står ett cirkustält i vitt och rött. Det är spelplatsen för en timslång familjeföreställning om två barn som byter liv och sammanhang med varandra.
Ett bondepar tappar sin ljushyllta bebis vid en olycka. Istället finner de en ”bortbyting” med vassa tänder och svans. Så börjar en allegorisk saga om ett barn som har svårt att anpassa sig till människornas värld och blir syndabock för allt ont som händer på bondgården.
Berättelsen är hämtad från Selma Lagerlöfs samling ”Troll och människor”, sagor med inspiration från svenska sägner och folktro. Den gavs ut 1915, mitt under första världskriget.
Ytterst handlar den om bondmorans civilkurage i en fördömande omgivning och barnets rätt att bli väl behandlat av vuxna, oavsett hur det ser ut eller vilka färdigheter de har eller saknar.
Tältet har en upphöjd fyrkantig ”manege” med publik på tre sidor. En lucka i golvet får bli både trollmammans gömställe och vagga för bortbytingen. Munterheten väcks hos barnpubliken när trollbebisen rapar ljudligt nere i hålet efter att ha glufsat i sig en råtta.
Annars är det en mer allvarlig och suggestiv stämning som råder. Kostymerna är stramt svarta av 1800-talssnitt och nedanför knäbyxorna är strumporna hemstickade. Bondmoran har röda bollar i hårbanden, som på en daladräkt. Enkla grå tygremsor får bli till trollskog i en annars fattig scenbild, där fantasin får fylla i.
Inspelad fiolmusik i folkton ger rytm och melodi till föreställningen, som ter sig inspirerad av värmländska Västanå teaters musikaliska Selma Lagerlöfföreställningar. Samma svepande polskor finns även här i skådespelarnas rörelser.
För sjuåringen i mitt sällskap var föreställningen fängslande från början till slut. Allt var bra, tycker hon. Vi är dock eniga om att det var svårt att uppfatta texten i ett par av sångerna. Förmodligen en ljudteknikfråga. Men skådespelarnas stundom rytmiska berättande är dessbättre glasklart.
I Jonas Österberg Nilssons bearbetning blir nobelpristagarens folkloristiska berättelse till en tydlig appell för empati, försoning och fred. Just en sådan scensaga som man kan längta efter i dessa tider av konflikter och ofärd.