Emil Brulin, Moa Silén och Kerstin Andersson i "Rosens namn".
Teater
Rosens namn
Av: Umberto Eco
Bearbetning: Joakim Sten
Regi: Carolina Frände
Medverkande: Kerstin Andersson, Emil Brulin, Jakob Fahlstedt, Åsa Forsblad Morisse, Beata Hedman, Robin Keller, David Rangborg, Magdi Saleh, Moa Silén
Umberto Ecos roman ”Rosens namn” (1980) brukar beskrivas som en av tidernas mest oväntade bästsäljare. Att den italienska semiotikprofessorns medeltidsthriller om intrigerna i ett kloster på något sätt lyckades hamna i var mans bokhylla på 80-talet är ett mysterium likvärdig den mordgåta som romanen kretsar kring. Själv minns jag att filmen med Sean Connery – även den en oväntad succé – letade sig in i vår religionsundervisning på högstadiet. ”Rosens namn” handlar nämligen lika mycket om kristendomens historia och konfliktlinjer. När regissören Carolina Frände nu tar sig an denna krävande berättelse för stadsteaterns räkning är det inte utan att man blir lite orolig. Idén är pigg, men hur ska det gå? Fint, ska det visa sig.
Kortfattat handlar ”Rosens namn” om den vetgiriga William av Baskerville (Robin Keller) och hans novis Adoso (Beata Hedman) och deras ankomst till klostret. Baskervilles ursprungliga ärende dit överskuggas av det faktum att munk efter munk dör under mystiska omständigheter. Parallellt med mordgåtan söker de efter den andra och försvunna delen av Aristoteles ”Poetiken”. Skådespelarna har ett fint samspel där Keller och Hedman får gestalta olika former av sanningssökande. Keller är världsmannen som med logik närmar sig mordgåtan, medan Hedman på ett finkänsligt sätt får gestalta den blivande munkens tvivel. Utöver dessa finns en rad bikaraktärer – inte minst broder Benno av Uppsala (Emil Brulin) som ger uppsättningen en lokal vinkel. Uppsalareferenserna går givetvis hem hos publiken.
Både medeltida munkkåpor och nutida munkjackor förekommer i Uppsala stadsteaters version av "Rosens namn". På bilden ses David Rangborg, Jakob Fahlstedt, Robin Keller och Beata Hedman.
Det kala scenrummet och de ironiskt moderna dräkterna (där hoodien ersätter munkkåpan) som präglar de första scenerna irriterar mig. Jag vill ha min ”Rosens namn” mustig och suggestiv. Lyckligtvis dröjer det inte länge innan önskningarna besannas. Ljuset vrids ner och ersätts av vackra lyktor som leder vägen genom det labyrintiska klostret. Även ”Rosens namn” kan beskrivas som labyrintisk med alla dess stickspår och teologiska referenser. Visst kräver även Frändes adaption en uppmärksam åskådare, men det är också lätt att sugas in i det som pågår på scenen.