Bror Hjortsföreningens teckningsstipendium är en omistlig konstant i Uppsalas konstliv. Sedan stipendiet instiftades 1992 har en rad skickliga och intressanta konstnärer fått stipendiet och den utställningsmöjlighet det innebär.
Klara Kristalova, Pelle Perlefelt, Kristoffer Nilson, och Ann Böttcher är bara några exempel på lyckade val. Ofta har museet också följt sina stipendiater som senare återkommit som mer etablerade namn. Att stipendiejuryn härom året beslöt sig för att hålla inne på stipendiet eftersom de inte fann någon nominerad som levde upp till kraven var också en fin markering på att man tar sig själv på tillbörligt allvar. Då ska man dessutom betänka att stipendiet inte bara kan sökas hur som helst, utan lärarna på landets fem konsthögskolor har vartannat år möjlighet nominera två elever från respektive skola, vilket maximalt ger tio tänkbara kandidater som bör hålla en hygglig kvalitet.
När stipendiet senast delades ut premierades ett metafysiskt sökande och meditativt anslag genom mottagaren Emelie Sandström, som efter sin stipendiatutställning gått från klarhet till klarhet.
Årets mottagare Mattias Eliasson har en hel del gemensamt med sin föregångare, och med utställningen ”En värld eller flera” presenterar han en stor rumslig gestaltning där de tecknade inslagen gärna rör sig mot det subtila och tidskrävande, som om han med hjälp av en långsam monotoni försökte frambesvärja den parallella värld som titeln antyder. Att teckna är att göra ett streck, men också rörelsen som producerar strecket.
Det processinriktade och pågående understryks vidare i en lite punkig förkärlek för tillfälliga och/eller väldigt ömtåliga material. På en vägg hänger exempelvis en grupp bättre begagnade pommes frites som omsorgsfullt monterade med små snören blivit bakgrunder för korta pseudopoetiska fraser som ”Tanken hinner långt medan vatten kokar upp från 10 till 100 grader.” De friterade inslaget hör till en större grupp objekt som under rubriken ”Detaljer från ett råtthål” också använder material som grillpinnar, tandpetare, använda tepåsar, glitter, kristaller och sten. Ett underhållande sätt att låta teckning som handling, i motsats till avslutad produkt, stå i centrum och därtill ett lyckat användande av okonventionella material.
Hängande mobiler i esoteriska former som med inslag av tunna trådar knappast håller för en flytt, och en grupp post it-lappar som täckts med antydda landskap och med hjälp av spik och tråd monterats på små mdf-skivor är ytterligare inslagen som förstärker känslan av genomtänkt helhet.
Det är inte helt uppenbart vart Mattias Eliasson strävar med sin svävande och mellan varven nästan parodiskt ömtåliga konst. Men att han är på väg åt något håll står alldeles klart.