Eirik Stubø försöker sannerligen inte sticka under stol med att det är en historisk kväll när det är premiär för hans första egna uppsättning som ny Dramatenchef. Medan publiken tar plats i salongen visas en filmsekvens mot den stora fonden där kända Dramatenansikten, internationella stjärnskådespelare, Lars Norén och flera andra berättar om Eugene O'Neill och hans mästerverk ”Lång dags färd mot natt”. En dramatiker och en pjäs starkt sammanbunden med Dramatens historia. Det var ju här som dramat, på O'Neills egen begäran, fick sin urpremiär i en legendarisk uppsättning 1956. Att det är Lars Noréns pjäs om O'Neill som blir Stubøs första regiuppdrag (vilket han visserligen tog över efter en sjuk kollega) som ny ledare för nationalscenen är svårt att inte tolka som en symbolisk gest; här ska byggas vidare på ett stolt och tungt arv.
Lars Norén, vars tidiga dramatik innehåller åtskilliga ekon av O'Neill och dennes pjäs om alkoholism och drogmissbruk, skrev ”Och ge oss skuggorna” som ett slags spegelpjäs till ”Lång dags färd mot natt”. Noréns drama utspelar sig 16 oktober 1949, på författarens sextioettårsdag, i huset där O'Neill lever i det närmaste isolerad tillsammans med hustrun Carlotta. De två sönerna kommer för att gratulera sin far och givetvis bryter helvetet löst.
Stubø arbetar som vanligt vackert och välkoreograferat med avstånd och närhet i ett nästan tomt scenrum, denna gång förstärkt med livevideo och stora projektioner som stämningsskapare. Skådespelarna är, nästan som alltid hos Stubø, försedda med myggmikrofoner vilket ger möjlighet till ett finstilt och stundtals väldigt subtilt spel. Med finstilt dock inte sagt att det inte skulle vara kraftfullt. För jisses, vilken kraft det finns i den här ensemblen.
Lena Endre gör en fullständigt fläckfri tolkning av Carlotta; hård som en diamant och lika mångfacetterad. Thomas Hanzon kan jag inte minnas att jag sett så här bra sedan han gjorde Dostojevskijciterande hallick i en annan storartad Norénuppsättning – ”Personkrets 3:1”. Erik Ehns hjärtknipande narkoman skulle kunna vara hämtad från samma pjäs. Örjan Rambergs Eugene är en bokstavligt talat skakad patriark. I hans monolog till den döda modern finns en alldeles fasansfull närvaro.
Ja, detta är en nattsvart men samtidigt mycket vacker iscensättning, som i sina bästa stunder ger prov på helt sublim teaterkonst. Föreställningen lever faktiskt upp till sitt eget anspråksfulla anslag. Mer än så går knappast att begära.