Allt börjar ungefär som vilken svensk samtidsroman som helst: en medelålders kvinnlig journalist ska under en vistelse om tre månader i Madrid komma underfund med sig själv och samla inspiration till sitt fortsatta arbete på en landsortstidning.
Själv är hon dock medveten om att hennes karriär har gått i stå. Att lämna Sverige för Spanien, där hon en gång i tiden vistades som student, känns därför både som ett tillfälle att komma underfund med sig själv och som ett elegant sätt att för ett tag försvinna från tidningen.
Snart kommer emellertid en tvär vändning och vi dras in i en berättelse som med sin konstruktion, sin kusliga stämning och sin bitvis hallucinatoriska karaktär närmar sig en psykologisk thriller.
Huvudpersonen träffar den märklige Mercuro Cano, en hustrumisshandlare som påstår sig ha deltagit i en något udda parterapi för att rädda sitt kraschade äktenskap. Terapin är en internetshow med titeln Köttets tid, som endast kan ses på det dolda internet och mot betalning i kryptovaluta. På grund av det straff som Mercuro tilldömts i programmet flyr han nu från en liga som handlar med mänskliga organ.
Showen ägs av en mytomspunnen katolsk nunna vid namn Lucia, som sägs ha gjort sig en förmögenhet på att framgångsrikt hjälpa människor i kris, men om vilken vi senare får veta att hon gärna agerar dödens ängel...
Intrigen i "Köttets tid" är hämningslöst fantasifull och i sin inte helt genomarbetade form ständigt överraskande. Det kryllar av märkliga romanfigurer som för korta ögonblick intar scenen, lika färgstarka som i en tecknad serie och lika obehagliga som i en mardröm. Den som är bekant med Wolffs prisade roman "De polyglotta älskarna" vet redan att hon läses bäst om man låter sig svepas med, utan att förvänta sig någon rigorös inre konsekvens i händelseförloppet.
Liksom "De polyglotta älskarna" är "Köttets tid" uppdelad i två berättelser: Mercuros respektive Lucias. Handlingen som utspelar sig i nuet spänner över ett obestämt antal dagar, medan Mercuros berättelse sträcker sig över några månader. Lucias historia är retrospektiv och den tar oss tillbaka till Francos Spanien.
Den kvinnliga journalisten Bennedith, vars namn signifikant nog nämns först långt in i romanen, förblir märkligt undanglidande, som om hennes liv mest styrdes av slumpen. Hennes spontana beslut att bli hjälpreda hos det äldre paret Miranda och Santiago, där hustrun tar hand om sin Alzheimerdrabbade make, förstärker känslan av att Bennedith lever impulsivt och utan någon plan för sin tillvaro. Under berättelsens gång dras hon in i Mercuros liv och Lucias plan på ett sätt som får dramatiska konsekvenser.
Mycket avslöjas allteftersom, men allting är inte alltigenom uttalat, klart och tydligt – en teknik som dels ger utrymme för tolkningar men som också tvingar läsaren att släppa förväntningarna och förutsättningslöst följa med. Det är ett slags fragmentariskt och oroligt pendlande berättarsätt, som på senare år har kunnat ses hos Kristen Roupenian eller Chris Kraus. Likt Roupenian och Kraus vill Wolff dra fram människans mörkaste sidor och självmotsägelser hos sina romankaraktärer. Hon låter oss skärskåda dem mot bakgrunden av vår egen av valmöjligheternas överflöd övermättade tid.
Wolff låter berättelsen leka med sin egen inre verklighet där gränsen mellan det som sker på nätet och i den fysiska världen hela tiden är porös. Också de gärningar som Lucia begår under sin tid i klostret och som hon bekänner för Bennedith, liksom historien om hur hennes adept Ada tillsammans med en ung munk kläcker idén till webbshowen, framstår som ett slags alternativ verklighet bortom omvärldens kontroll.
Lina Wolff gör "Köttets tid" till en metafor över internets mörka sidor och dess lätt uppflammade drev, över den aktivism som riskerar att urarta i folkdomstolar, och över det digitala tidevarvets alltmer nonchalanta förhållande till fakta. Mitt i allt detta finns människan som en alltigenom fysisk och köttslig varelse med dålig impulskontroll.
Så djup som jag tror att "Köttets tid" försöker vara är den definitivt inte. "Köttets tid" fängslar och överraskar berättelsen igenom, men slår inte an någon djupare sträng hos mig. Frågan är om inte romanen förlorar på sitt svindlande tempo, sin något lösa komposition och den mängd olika trådar som Wolff tvinar om varandra på väg mot det (återigen) tämligen oväntade slutet.