Få ting i världsdramatiken har väl en sådan symbolladdad betydelse som dörren i Ibsens ”Ett dockhem”, den som Nora i pjäsens slut går ut igenom, lämnandes make och barn efter sig för att äntligen få förvandlas från dockhustru till fri människa. När hon slog igen dörren bakom sig föreställde vi oss att det var för alltid.
Men i den unge amerikanske dramatikern Lucas Hnaths pjäs, som givits den fantasilösa titeln ”Ett dockhem 2” och som nu fått Europapremiär på Stockholms stadsteater, kliver Nora in igen genom samma dörr. Det har gått femton år sedan hon gick ut genom den och nu är hon tillbaka för att övertala Torvald att ta ut den skilsmässa som det visar sig att han aldrig skrev på efter den där dramatiska kvällen för så många år sedan. Mötet med den värld hon lämnade blir föga förvånande ganska omtumlande.
Nora har under de mellanliggande åren förvandlats till en riktig kvinnosakskvinna. Hon skriver romaner under pseudonym som uppmuntrar kvinnor som sitter instängda i kvävande äktenskap att göra detsamma som hon gjorde, det vill säga resa sig upp och gå. Det visar sig dock att friheten inte är så lättvunnen och att bryta upp inte alltid är det entydigt goda.
Pjäsen formar sig till ett antal scener där Nora få gå rond efter rond i kampen om frågan huruvida äktenskapet är en välsignelse eller en förbannelse, ett fängelse eller en väg till ömsesidig frihet. Alltsammans är skrivet med en hantverksskicklighet som kanske bäst beskrivs som amerikansk. Inga formexperiment här inte. Det är rakt, enkelt, slagfärdigt, effektfullt, rappt och underhållande. Men utan den fördjupning man stundtals kunde önska sig.
Uppsättningen är på det stora hela välspelad. Philip Zandén, som tillsammans med Gunilla Röör också står för regin, lyckas få ut förvånande många nyanser ur sin sårade Torvald. Noras roll blir i sin predikande hållning ibland aningen endimensionell, Helena Bergström låter inte helt oväntat de stora känsloutbrotten bli öppningar mot ett större djup. Marie Göranzon är lika förbannad som ömsint som barnjungfrun som uppfostrat de barn Nora övergivit.
Så, vem vinner då denna strid om äktenskapet? Lucas Hnath har knappast velat utse någon segrare, utan snarare försökt visa fram den komplexitet som varje kraschat äktenskap är. Och att behovet av jämställdhet består. Ändå är det hoppfullt att det är Matilda Ragnerstams Emmy, den unga dottern, som överglänser sina föräldrar i mognad när hon pläderar för en kärleksfull och trogen tvåsamhet. Men så hör man Noras röst inom sig: kärleken måste vara var jämlik också.