Roman
Louis-Ferdinand Céline
Krig
Övers. Kristoffer Leandoer
Norstedts
Med halva ansiktet fastklibbat i en pöl av blod och lera, och med högerarmen söndersprängd återfår Ferdinand, korpral i den franska armén, medvetandet mitt under ett granatregn. På slagfältet runtomkring honom kalasar redan råttor på söndertrasade kroppar.
Louis-Ferdinand Célines roman "Krig" utspelar sig i Flandern under första världskriget. Snart hamnar berättarjaget Ferdinand på ett fältsjukhus i den fiktiva staden Peurdu-sur-la-Lys, där brittiska trupper är stationerade. Även en bit bort från fronten är livet inlåst i krigets kväljande, förnedrande och stundom surrealistiska (o)verklighet. Ferdinand (som på ett ställe refererar till sig själv med författarens riktiga namn Destouches) lider av ett permanent oljud i sitt skadade öra, och det kunde lika gärna stå för Célines livslånga krigstrauma.
Fältsjukhuset beskrivs med en närmast frånstötande mängd fysiologiska detaljer. Kroppar runtomkring Ferdinand stinker av ruttnande sår, spyor och avföring, döden är ständigt närvarande men sexlusten gör inte reträtt; i den kanaliseras kroppens okuvliga vilja att leva. Över patienterna styr fröken L'Espinasse, sjuksköterskan som är sjukligt fixerad vid deras snoppar. Ute i staden samlas soldaterna på den lokala puben och köper sex, medan arkebuseringar på militärdomstolens order pågår i bakgrunden.
Berättelsens ton är rakt igenom mörk, vilket förstärkts av Ferdinands bittra självironi. Där pacifisten Karel Čapek i både sin satir och sina dystopier trots allt behöll sin tilltro till mänskligheten, var Céline snarare en obotlig misantrop. Hans språk, här i Kristoffer Leandoers översättning, är oefterlikneligt med hela sitt register av slang och sociolekter, hisnande ordlekar och burlesk obscenitet. Det franska originalet utgör en del av de 6 000 manusblad som dök upp först 60 år efter Célines död – i sig en litterär sensation utan like. Samtidigt ges nu Kristoffer Leandoers nyöversättning av "Resan till nattens ände" (1932) ut igen.
Parallellt måste dock frågan om Célines antisemitism och hans pronazistiska hållning utforskas och dryftas vidare, liksom den om till vilken grad det går att skilja mellan hans verk och person. Idéhistorikern Pierre-André Taguieffs bok i ämnet och dess mottagande 2017 visar hur svår denna diskussion är för många av Célines anhängare.