Få artister är så förknippade med julen som Sissel Kyrkjebö. Hon släppte sin första julskiva 1987 och har sedan dess sjungit klassiker som ”Stilla natt” och ”O helga natt” tusentals gånger. Hur kan hon låta bli att tröttna? En ärlig kärlek till julen och dess sånger, enligt henne själv.
När hon senast turnerade i Sverige var det med en julshow på stora arenor. Efter tre års paus från rampljuset är hon nu ute med en betydligt mer avskalad julkonsert, fem musiker och tre souliga körsångare från New York. En blandning av nordisk folkton och gospel står på programmet.
Konserten öppnades med två riviga gospellåtar och jag skruvade nervöst på mig. Är det såhär Sissel Kyrkjebö låter 2014? Hennes ljusa sopran var stel och hade inte tyngden för kraftfulla ”Higher”. Men det som var en stapplande början vändes snabbt till något helt annat. ”God rest you merry gentlemen” spelades som en keltisk folkballad med mäktigt pukspel och efter detta följde en konsert där det ena numret överträffade det andra.
”Koppången” var som skriven för Kyrkjebö, med hennes förmåga att med känsla och närvaro gestalta både text och melodi och göra dem till sina egna. Detta gällde inte minst de klassiska julsångerna. ”Stilla natt” sjöngs på norska av Kyrkjebö, på engelska av den amerikanska trion och slutligen på svenska av publiken.
Risken med en sådan artist som Sissel Kyrkjebö är att det blir för vackert och perfekt. Men hon lägger in så mycket av sig själv, en sådan övertygande innerlighet i varje ton att skönheten aldrig står i vägen. I den mycket avskalade ”Jul jul, strålande jul” var det som om jag hörde texten för första gången på många år: ”över stridernas oro och larm, över all suckan ur människorbarm.”
Lite spex blev det också. Sissel hade tutat i sina amerikanska sångare att "Små grodorna" är en klassisk svensk julsång, vilket resulterade i en rolig scen som inbegrep hopp runt granen och guppande rumpor. Och när det återigen blev dags för gospel vart det med en helt annan kraft och självklarhet än i början. ”To God be the glory” var en stark tacksamhetsbön där Sissel fullkomligt strålade och levererade en slutton så hög och klar att den kunnat spräcka glas. När hon sedan sjöng en duett tillsammans med en inspelning av sin 81-åriga mamma rann faktiskt tårar över mina kinder.
Väl ute i kylan låg tonerna kvar som ett värmande täcke över hjärtat. Mer jul än så här blir det inte.