Det tjeckiska ”Lokomotivet”, Emil Zátopek, långdistanslöparen som tog guld i friidrottens tre längsta distanser i OS i Helsingfors 1952, är en fixstjärna på idrottshimlen. Den egensinnige franske författaren Jean Echenoz har skrivit Zátopeks berättelse kortfattat och utan åtbörder på knappt 140 storartade sidor i halvformat.
Echenoz är varken historiker eller biograf. Han är författare med en säregen stil. Han betraktar. Det är tredje person, sakligt och distanserat. Inte ett årtal nämns men många av bedrifterna finns med.
Echenoz föresats tycks vara att teckna en oromantiserad bild, att motsätta sig den vanliga biografins glorifieringar. Zátopek är fabriksarbetare som inte vill bli löpare. Sport, tycker han till en början, är löjligt. Men av en tillfällighet under nazistockupationen av Mähren 1939 kommer han tvåa i en löpartävling. Och på den vägen är det.
I Echenoz blick förblir Zátopek människa, kanske bara ihågkommen för att hans namn låter speciellt, spekulerar författaren följdriktigt. Det okonstlade ges emfas. Zátopek snickrar fantasifullt ihop sina egna träningsmetoder. Han är sin egen tränare. Han uttrycker antagligen – med lidande grimaser när han springer – gemene mans åsikt om löpning. Myten om att han skulle haft extremt bra fysiska förutsättningar avlivas. Tvärtom konstaterar läkarna, skriver författaren, har han ordinära värden. Ett kapitel beskriver hans besynnerliga löpstil och så fort tillfälle ges nämner Echenoz hur fel Zátopeks löpstil var.
Myndigheterna är rädda för att stjärnan ska lämna landet. De gör honom till militär och han befordras. Samtidigt klipper man hans vingar. Han försöker göra rätt men det politiska systemet, diplomatin och tävlingsadministrationer gör det svårt för honom – ibland tycks han vinna för att han är upprörd. När han inte längre vinner, och säger besvärligheter, vill de politiska ledarna bli av med honom. Men hans oerhörda popularitet ställer till det för herrar Stalin, Gottwald och Brezjnev. Deras ageranden får konsekvenser de inte räknat med.
Att möta Zátopek genom Echenoz prosa är en skön upplevelse. Skön för att han skriver så kortfattat att man inte hinner bli lästrött. Och hemligheten med hans knapphet är att den slår över i sin motsats. Det korta blir stort. Några av kapitlen skapar häpnadsväckande känslomässiga urladdningar tack vare att Zátopek inte framställs som en gigant. Kort sagt: det är magisk läsning.