Det är bara så bra, riktigt bra. Folkoperan i Stockholm är ju kända för sina halsbrytande nytolkningar av klassikerna och i Mellika Melouani Melanis iscensättning av "Turandot" triumferar man igen. Föreställningen sjungs av två sångarlag och undertecknad såg det andra, som hade premiär på onsdagen.
Opera handlar ju om känslor, inte vilka fjuttiga kittlingar som helst utan liv och död, flammande kärlek och förtärande svartsjuka. Och Giacomo Puccinis "Turandot" är inget undantag. Tvärtom, här dör folk av kärlek, här rullar huvudena i rask takt.
Det handlar om prinsessan Turandot som i ett tidigt barndomstrauma bestämt sig för att ingen man ska ”få” henne. Inte nog med det, hon ser gärna att männen går åt i sin fåfänga åtrå. Hon har bestämt att bara den som kan svara på hennes tre gåtor ska lyckas. Annars, av med huvudet. Det har blivit några stycken när den förklädde prins Calaf dyker upp på scenen, och allt förändras.. .
Operan fullbordades först efter Puccinis död 1924 och är starkt påverkad av strömningar i tiden, inte minst Sigmund Freuds teorier om människans drifter. Här flyger de likt flugor mer eller mindre frivilligt in i ljuslågan bara för att förtäras. Likt gudarnas marionetter i grekiska tragedier sprattlar de en stund innan de fogar sig i sitt mörka öde. ”En opera om gränslöst begär” har man som undertitel och det är väl detta det handlar om.
Trots att en dov och melankolisk stämning genomsyrar föreställningen handlar det också om förståelse och försoning. Och uppoffring. Det senare främst manifesterat genom slavflickan Liu som dör för kärleken och är den enda helt genomsympatiska karaktären i föreställningen. Hon sjöngs här helt oemotståndligt av Albina Isufi.
Likhet med Andrew Lloyd Webbers musikaler innehåller "Turandot" bara en enda riktig låt, men vilken låt. När prins Calaf i form av Kjetil Støa sätter "Nessum Dorma" i början av andra akten är inte ett öra torrt. Det är mäktigt, känslodrypande och bara så transcendenterad livskraft så vilken favoritfloskel som helst kan fyllas i.
Birgit Nilssons paradroll som titelkaraktären är en utmaning för vem som helst, men jag blev utan minsta tvivel imponerad av Åsa Thyllman som lyckades ingjuta just förståelse och sympati för denna organiserade mörderska. Det gäller också Calaf, det är ju annars inget kärlekspar man beundrar i all deras dödliga egoism.
Folkoperan lyckades även denna gång fullt ut med scenografi, kostym och masker. Man gör alluderingar till nutiden med ett visst queer anslag och inledningens flyktingström. Här finns också humor i form av soldaterna Ping, Pang och Pong, också de gjorda med finess.
Som helhet en storslagen och gripande föreställning, superbt genomförd. Och med inledande strupsång av Girilal Baars.