Så var också den sista delen av ”Bilbo” i hamn. Och man kan inte annat än lyckönska Peter Jackson till hans bedrift. Av en ganska tunn bok för barn har han åstadkommit tre lååånga filmer. För att få berättelsen att räcka har han lagt till ett antal utdragna stridsscener och några extra karaktärer. Det sistnämnda har lite balanserat den annars så katastrofala kvinnobristen i J R R Tolkiens böcker. Den extra alven Tauriel tillför mycket till historien, liksom orchen Azog.
”Hobbit - Femhäraslaget” tar vid direkt där den förra, ”Smaugs ödemark” slutade. Vår hjälte, hobbiten Bilbo, befinner sig tillsammans med sina nya vänner dvärgarna inne i Berget. Draken Smaug har väckts upp och sprutar bokstavligt talat ut eld och ödeläggelse över den närbelägna Sjöstaden. Människorna flyr vilt. Trollkarlen Gandalf sitter fängslad i en stålbur av den likaså nyvakne Sauron. Orcherna har samlat sig under skickliga ledare och marscherar för att slutgiltigt besegra både människor, alver och dvärgar. Femhäraslaget kan börja...
Och det gör det, vartefter, tills det är fullt ös med ett sanslöst slaktande av orcher som ju alltid är lika dumma och klumpiga som de ser ut. Det är snygg action med många hisnande lösningar och djupa perspektiv, även om det också blir ganska upprepande.
Man kan ju alltid fundera på hur Jacksons filmatisering av ”Sagan om Ringen” skulle ha blivit om han gjort filmerna i omvänd ordning. Det märks att han lärft sig mycket under resans gång. Det har ju ändå gått 13 år sedan han gjorde den första filmen efter Tolkiens böcker, och inte minst har ju tekniken förfinats. De animerade varelserna rör sig till exempel mycket naturligare nu.
De två första delarna av Hobbit-trilogin var mer sagobetonade, men den tredje delen av ”Hobbit” förskjuter tyngdpunkten mer åt ”Sagan”-hållet, med storvulna tankar, och vänskap mellan män. Detta förstärks av miljöerna, både naturens egna och de som är gjorda av människan, eller någon av de liknande arterna.
Även här finns det en hel del humor att lätta upp det storslagna med. Martin Freeman som Bilbo (som bokstavligt ger den lilla människans perspektiv) är oavlåtligt charmig och betyder mycket för filmen. Även övriga är mycket bra i sina roller, inte minst Evangeline Tilly och Aidan Turner som det oväntade kärleksparet. Hela den episka historien är ju också en om stark markering mot girighet, och det är först när de inblandade ”öppnar sina hjärtan” som det hela kan lösa sig. Slutet öppnar sig mot ”Sagan om Ringen”. ..
Och håll utkik, detta är den kortaste scen du någonsin sett Mikael Persbrandt i, man kan missa den.