Det är spännande att se hur det kan bli när tre koreografitemperament ska enas inom samma föreställningsidé. Mig veterligt har det inte hänt att svenska Örjan Andersson och Kenneth Kvarnström, samt norska Ina Christel Johannessen samarbetat på detta sätt förut.
Enligt programmet har föreställningen sitt upphov i en idé om en dokumentärfilm om de tre koreografernas arbetssätt. Men trion tyckte helt enkelt att det vara roligare att göra en gemensam föreställning i stället. För åskådaren är det dock inte lätt att särskilja vad var och en har gjort i den. Man måtte känna till deras rörelsespråk väldigt väl i så fall.
Dansarna från de tre koreografernas kompanier är alla barfota. De byter obehindrat och ekvilibristiskt mellan klassiska mjuka poser, hissnande hopp och den moderna dansens uppdaterade, mera staccattoliknande sprättiga rörelser. Det är en del tvära kast mellan genrerna och känslouttrycken, men tillräckligt ofta binds de ihop av sinnrikt påfunna rörelser.
Dansarna verkar söka efter ett förhållningssätt till den väl igenkännbara musiken av Franz Schubert.
Föreställningen har drag av, eller snarare kommunicerar med, sturm und drang i den tyska romantiken i slutet av 1700-talet. I kostymeringarna finns tiden antydd i form av bahytter, cylinderhattar och krinolinställningar. I en publikfriande och dynamisk sekvens dansar fyra män i vita mjuka skjortor, alldeles som utom sig och med fantastiska höga hopp. De för tankarna till Goethes lidande Werther, med all sin passion.
Musiken är ju också mestadels hämtad från samma tid. Flera pianostycken av Schubert framförs sensuellt och suveränt av AsukaNakamura. De kontrasteras med förinspelat, modernistiskt golvvibrerande muller, "Permafrost" av Thomas Köner.
Scenen är belamrad med pianon av olika fasoner. Allt på scenen är stundtals i rörelse, även de. Och pianisten får finna sig i att dansarna flyttar på henne, att de klänger i klasar på instrumenten och kliver osynkroniserat på tangenterna, gärna mitt i ett stycke.
Mot slutet av föreställningen blir det lite tjatigt med alla dessa inneboende argument och motargument i stegen, dansarnas utforskande av om det går att dansa till dessa musikaliska örhängen. Men musiken övervinner deras tvehågsenhet och framstår som klar, ren och direkt sinnlig.
Trots en del spretighet är helheten av föreställningen njutbar med sina oväntade vändningar och lek med en tid som hade storm och längtan som tema.