Roman
Therese Bohman
Sanningsberget
Norstedts
Therese Bohmans femte roman inleds med en genialisk öppningsscen: En anomali mot fonden av klassisk 1980-talskitch utspelar sig i Kolmården, påskafton 1989. Berättarjaget Hanna spelar in P3:s "Tracks" på sin nya kassettbandspelare medan storebror Erik lämnar hemmets trygga vrå för midnattsmässa följt av utfärd till det mytomspunna Sanningsberget, vars legend sträcker sig till 1600-talets häxprocesser. Han kommer aldrig mer tillbaka.
Som ett sätt att bearbeta traumat blir Hanna konstnär – en som bara målar berg i olika variationer. I romanens tre delar får vi följa hennes krokiga livsbana fram till medelåldern där berättandet övergår i ett slags nutid via konstnärsstudier och en klassåterträff.
På samma sätt som Therese Bohmans senaste roman "Andromeda" (2022) behandlar litteraturen och bokförlagens pikanta värld ägnas "Sanningsberget" konsten. Stundtals är det dock inte författaren utan konstkritikern Therese Bohman som tar över och går loss över sidorna, ibland lite väl entusiastiskt. Det som är upplagt för en historia i Stephen Kings anda verkar bara som trojansk häst för en utsökt konstessä.
Broderns mystiska försvinnande hamnar ofta inom parentes, men tappar för den sakens skull aldrig sin magnetiska dragningskraft. Tack vare Therese Bohmans så flödande, eleganta prosa som leker med autofiktionens genre blir "Sanningsberget" förhäxande läsning, om inte fram till slutet, så i alla fall till näst sista sidan.