”Visst, det är ju en skön minimalistisk byggnad, men om det här hade varit i Berlin så skulle dansgolvet varit fullt av pumpade bögar som satte på varandra” sade en besviken besökare från Stockholm till mig på den fösta upplagan av Volt 2009. En annan saknade GAS publikkontakt och undrade om han verkligen hade spelat eller bara kollat mejlen på sin lap top.
Det är några år sedan nu och jag minns att jag själv var lite osäker på vad jag skulle tycka om Volt. Sex år och sju festivaler senare är det mer uppenbart att problemet varken var avsaknad av tyska bögar eller bristande publikkontakt från artisterna. Det var avsaknaden av takt. Inte i musiken förstås, men i någon slags sammanhållande grundrytm som skulle ha gjort att man som besökare kunde glida igenom den lika friktionsfritt som de flesta andra festivaler. Inget som bryter av, inget som sabbar illusionen.
Men Volt ville aldrig vara som en vanlig festival och den sista upplagan var talande. The Cases chockmusik var motsatsen till njutning. Ett inferno av tv-spelsblippande där inget gick i takt med något annat. Att lämna Sal C och gå in till Klara Lewis framträdande i Sal B var som att kliva in i ett stillestånd av svartvit minimalism. Hypnotisk musik och projiceringar svåra att slita sig från.
Vid midnatt spelade två av festivalens största namn samtidigt i Sal D och Sal B och kontrasteffekten blir massiv. I den stora salen bjöd den amerikanska storstjärnan Xosar på hård techno med noiseinslag som fick igång publiken att gå loss i en kaotisk dans.
Samtidigt satt och låg folk utspridda över golvet i Sal B och insöp ryska Dasha Rushs storslagna och stillsamma audiovisuella verk ”Antarctic Takt” i vilket ambientmusik och rörliga mönster utmejslades till ren perfektion.
Volt var och kommer alltid att förbli en festival som aldrig riktigt hittade sin form och som aldrig var ute efter att göra det. Ett axplock av modern elektronisk musik som hade något för de flesta, men som inte passade någon fullt ut.