Varför ansåg sig parisiska skräddare nödgade att vaddera midjorna på sina kunder de första åren av förra seklet? Hade många års kamp mot korsetten lett fram till ett mode som dikterade en fylligare midja?
Nej, i stället hade korsetten nu antagit en ny form. Korsetten är ett plagg som används för att forma torson efter rådande ideal, och nu hade den så kallade s-silhuetten gjort sitt intåg. Framsidan av kroppen skulle vara rak och lätt framåtböjd medan midjan var snörd och ryggen krökt. Det var för att få till "den raka frontlinjen" som vadderingen kunde behövas.
Om detta och mycket mer kan man läsa i Henric Bagerius underhållande bok "Korsettkriget – modeslaveri och kvinnokamp vid förra sekelskiftet". Boken spänner över åren 1880–1910, en tid präglad av många olika reformrörelser, inte minst dräktreformrörelsen med personer som författaren Anne Charlotte Leffler i spetsen.
Rörelsen ville frigöra kvinnor från det parisiska och opraktiska modets diktat. Det var föga förvånande främst borgerliga kvinnor och män som engagerade sig i frågan, trots att dräkten torde har varit som mest besvärlig för de arbetande kvinnorna.
Ett avsnitt i boken behandlar släpen som effektivt sopade gatorna vid tiden. Släpen slets och blev skitiga och det var tjänstekvinnorna som ständigt fick laga och tvätta dem. Själva försökte de följa samma mode så gott de kunde.
När promenadkjolarna föreslogs bli kortare använde man de fattiga kvinnorna som argument. Hur skulle de göra? De som kanske bara hade en dräkt. Skulle de välja en kort eller en lång? För det var inte tal om att korta kvällstoaletten.
Samtidigt var det oroande ur hälsosynpunkt att de mindre bemedlade avstod från att promenera efter arbetet för att inte slita på kjolfållen. Har man läst Emile Zolas roman "Damernas Paradis" från 1883 så glömmer man inte huvudpersonen Denises sjå med sin enda dräkt och slitna skor.
Modeskaparen Augusta Lundin, känd som Sveriges första internationellt kända designer, uttalade sig positivt om att korta promenadkjolen. En elegant parisiska, menade hon, hade förmåga att graciöst hålla upp sin kjol när hon promenerade. Det kunde inte svenskorna som dessutom ofta hade illasittande underkjolar, fula skor och vanvårdad gång.
Ett annat dilemma som flitigt diskuterades var hur kvinnliga velocipedister skulle klä sig säkert och snyggt. Somliga tyckte att byxor kunde vara okej så länge man i övrigt var kvinnlig, hade ordnat hår och inte blev högröd i ansiktet. (En kjol kunde man dessutom ha med sig och dra på så fort man klev av cykeln.) Tydligt blir hur kön av många faktiskt ansågs vara en konstruktion som kunde rubbas av ett par byxor, eller som man också kan kalla det – en kjol för varje ben.
"Korsettkriget" bjuder på gott om illustrationer och det är roande att se dräktreformrörelsens förslag till nya dräkter.
Henric Bagerius lyckas skapa ett myller av röster från tiden och det refereras flitigt till insändare från "Fru X" och "Calle på söder". Många kända röster hörs också – Gustaf Fröding ger sig in i debatten. Han förordar en naturlig nakenhet och en återgång till det antika bruket av kläder. Eller varför inte låta sig inspireras av vikingarnas praktiska tunikor? Hjalmar Söderberg å sin sida tycker att modets lagar måste få ha sin naturliga gång. Det är lite som att befinna sig i en underhållande kommentarstråd på nätet. Om nu sådana finns.