Att folkmusiktraditionen lever och utvecklas - den uppländska inte minst - är det nya albumet med Erika Lindgren Liljenstolpe och Cecilia Österholm ett förkrossande bevis för. Mycket bättre än så här kan det knappast bli.
De fina omslagsbilderna understryker intrycket av Erika och Cecilia som två folkmusikhuldror direkt uppstigna ur den uppländska myllan (Vendel respektive Östhammar), och liksom predestinerade att föra det uppländska arvet vidare, men på sitt eget sätt.
Det här är deras tredje skivalbum tillsammans. Sedan skivdebuten för tiotalet år sedan har de gjort avtryck på spelningar och stämmor såväl i Sverige som ute i Europa och världen i övrigt, exempelvis på The North American Folk Alliance Conference i Memphis.
De har framträtt i TV och radio och samarbetat med artister som Malena Ernman och Benny Andersson. De har var och en också många strängar på sina lyror, Erika till exempel i ett forskningsprojekt om kvinnors musicerande i antikens Rom, och Cecilia i den experimentella folkduon Siri Karlsson.
Deras nya album tillsammans är svår att slita sig ifrån när man börjat lyssna. Erika och Cecilia fortsätter att skapa sitt eget formspråk på traditionens grund, i låtar efter spelmän som Viksta-Lasse och Hjort Anders, samt eget låtmaterial. Deras spel är rikt på kvalitéer och stämningar och tycks liksom överskrida lokala dialekter, samtidigt som det kan upplevas suggestivt ålderdomligt med ekon av en annan tid, i en brytpunkt mellan äldre konstmusik och folktradition.
Exempel på det sistnämnda är den finlemmade barockkänslan i ”Cecilias Barockpolska”, samt i vidare mening det virtuost konsertanta draget i Erikas fiolspel som sticker ut och bidrar till att ge duon ett helt eget sound, stundtals med en expressiv attack som en folkmusikens Paganini. Men det handlar också om kontrapunktiken i den formidabla stämföringen mellan fiolen och Cecilias nyckelharpa, till exempel i ”Gråtlåten” efter Hjort Anders. Som lyssnare är det fascinerande att växla uppmärksamhet mellan de båda stämmorna, där nyckelharpan ofta placerar sig som en underliggande självständig spegelrörelse, eller motrörelse.
På så vis är båda instrumenten lika avgörande för helheten. Det är ljus och skugga, med en ofta mörkare och dovare ton i harpan. Jag tycker mej höra liknande kontraster mellan Cecilias kompositioner - exempelvis den drömska och vemodiga ”Järvsövalsen” - och Erikas låtar som drar åt det mer gladlynta. Fint så.
Överlag är det ett album rikt på kontraster, inklusive några fina vokala inslag och de sprudlande livfulla tolkningarna av Viksta-Lasse - i ”Eklundapolska nr 1” som en enda betvingande dansant rörelse. Eller det sköna polskedraget i en polska efter Pekkos Per. Stor musik i det lilla formatet!
Bästa spår: ”Kringellek””