"Det stora århundradet” – Jan Guillous berättelse om 1900-talets Europa har nu kommit fram till 50-talet med romanen "Äkta amerikanska jeans”. När vi åter träder in i fiktionen är det Eric som berättar, ett nioårigt barnbarn till en av berättelsens ursprungliga tre framgångsrika fattigbröder: tekniksnillena Lauritz, Oscar och Sverre Lauritzen.
Vi möter Eric 1953 på väg hem från skolan i Saltsjöbaden när han läser en löpsedel om att Stalin är död. Han förväxlar namnet med Chaplin och börjar gråta. Vi får följa honom till sommaren 1959. Barnets väg mot vuxenheten i en tid då de amerikanska influenserna tar över välden. Guillou strör tidsmarkörer: amerikanska bilar, jeans, Coca Cola, Chaplin och Elvis. Men också Sputnik och Sir Hillary.
Just episoden som handlar om Sir Hillarys bestigning av Mount Everest inkorporerar författaren på ett mycket poetiskt sätt – Eric och hans kamrat Anders ska hämta ner ett leksaksplan som de skjutit upp på taket på den stora villan i Saltsjöbaden. I fantasin gör han sig till deltagare i Hillarys expedition. Just detta sätt att skildra händelser kommer igen några gånger i början av boken.
Ansatsen att skriva en berättelse som rör sig genom Europas 1900-tal är god – kunskap är alltid bra. Att sviterna efter andra världskrigets förbrytelser förändrade världsordningen till USA:s fördel är inte välkänt bland yngre generationer. När Erics mamma, till hans lycka, inhandlar ett par äkta amerikanska jeans till honom i Tyskland 1959 beskriver det symboliskt paradigmskiftet. Han vet inte att det var just i det landet som hans morfar och bröder fick sina ingenjörsutbildningar, inte heller att grunden för många tekniska och kulturella landvinningar las där.
Guillous berättelse är läsbar på just ett sådant idéplan. Den handlar om värderingar, utsatthet och våld – och vad detta gör med maktförhållanden i både det sociala livet och världspolitiskt. Lägg därtill en beskrivning av kända händelser och tekniska innovationer. Att rollfigurerna är platta är en onödig invändning. När nu den sjätte bokens berättarröst är den unge pojkens påminner det om att hela berättelsen prioriterar överskådlighet. ”Det stora århundradet” är konstruerad som ett modelljärnvägsbygge på golvet i ett pojkrum. Det är stiliserat och därför hanterbart. Det är meningsfullt och därför folkbildande.
I den nya boken får man följa med i huvudpersonens Erics tankar en hel del. Han är både tuff och sårbar och framförallt undfallande ibland. Detta ställer till det för den som vill läsa in Guillous person i rollfiguren. Jämför man bokens Eric med Erik från romanen ”Ondskan” – en annan figur som jämförs med Guillou – är en framträdande egenskap hos dem diametralt motsatt.
I några stycken i ”Äkta amerikanska jeans” resonerar den 25-årige Eric om manuset med en Lauritzensläkting tillika kritiker på DN. Eric är alltså den som författar boken ”Äkta amerikanska jeans” i boken. Han förklarar – och framförallt försvarar – hur han skriver romanen. Det kan lätt förväxlas med att det är Guillou som försvarar sig mot kritiken. Eric skriver att han inte vill bli en svårbegriplig modernist. Något Guillou också verkar fasa över. Min invändning mot det är att vad som är svårbegripligt för en person är inte svårbegripligt för en annan.
Om poängen med berättelsen ”Äkta amerikanska jeans” och “Det stora århundradet” är att öppna en dörr för en historiemedvetenhet så kan man säga att det är en lyckad berättelse. Vad den då förlorar på karusellerna tar den igen på gungorna.