I år skulle den finländska konstnären och Muminskaparen Tove Jansson ha fyllt 100 år. Lagom till jubliéet kommer nu en ny film om de älskade – och i många stycken också sönderexploaterade – Muminfigurerna.
Den här gången som en fransk-finsk film med det många nog skulle se som de rätta Mumin. Och inte de storögda och sockerkladdiga japanska animationerna som valsat runt på Barnkanalen.
Det är stilfullt och tillbakahållet. Ja, nästan (nordiskt) svalt tecknat med ett färgspektra som rör sig i idel pastell. Det är en vacker film men samtidigt lite väl jämntjock för att riktigt drabba.
Som alltid i Muminberättelserna är katastrofen aldrig särskilt långt borta och efter att Muminpappan och Snorkfröken drömt om ett liv i flärd så kapsejsar Muminfamiljen efter en häftig storm – mycket lägligt – på en öde ö med Rivieran precis inom synhåll.
På Rivieran är allt vackert och bedårande men också satt bakom murar, privatskyltar och höga priser. Med andra ord: allt och alla har en prislapp och fattiglappar göre sig icke besvär. Men vad förstår en Muminfamilj av det. De stolpar in på det fashionbla lyxhotellet som familjen "de Mumin" och blir genast placerade i kungasviten.
Livet leker, åtminstone för Muminpappan som sörplar whiskey med sin nya vän Marquis och Snorkfröken som flörtar med playboy Clark, medan Muminmamman och Mumin, som tröttnar på den ytliga livsstilen, flyttar ut.
Nej, allt som glimmar är som bekant inte guld. Snart sitter Muminfamiljen i sin lilla skuta igen, på väg mot den hemkära och okonstlade Mumindalen. Och hängmattan där Muminpappan åter kan drömma och leva i frid.