Och det finns inte tillstymmelse till trötthetstecken hos Stern och hans band, efter en lång resa till denna nordliga festival. Tvärtom blir konserten något av en glädjefest, där musikerna verkar ha lika roligt som publiken.
Man skulle kunna säga att Stern även musikaliskt står kvar i sin ungdom - en evigt lekfull 70- och 80-talsfusion, lika öppen och fri i konturerna som t ex på den där liveskivan Stern gjorde med Miles Davis på 80-talet. Här under konserten som ett enda vindlande sjok av lösligt sammanfogade teman, improvisationer och kollektiva grooves, utan skarpa gränser. Stundtals med sådan energi att man har svårt att sitta still.
Men också andhämtningar, vilopauser - med en del vackra, gospelliknande meloditeman av det slag som ibland tar plats i fusionjazzen. Själv växlar Stern mellan ystra tonkaskader av hög densitet och en skimrande, mer återhållen melodiväv. Stundtals också med fin scatsång till gitarren i de mer lågmälda stunderna.
Som gitarrist är han mästare i att hitta linjer som känns fräscha och aldrig klichefyllda. Och förstås med det speciella, flangerliknande chorusljud på gitarren som är hans signum.
Men de välmeriterade musikerna i hans band har lika stor del i helheten, och även om var och en sticker fram med sina soloinpass är detta i hög grad en kollektiv musik. Saxofonisten Bob Franceshini, färgstark på scen i skärmmössa och ballongbyxor, ömsom wailar och ömsom spelar med fin lyrisk ton, med ekon av postbop och portalfigurer som Rollins, Coltrane och Sanders.
Basisten Chris Minh Doky har ett fantastiskt driv på sin kropplösa, elektriska kontrabaspinne, och detsamma gäller trummisen Keith Carlock som är härlig att se i aktion från den plats där jag sitter snett nedanför scenen.
Jag slås av att piano hade varit helt onödigt i denna pianolösa kvartett. Det skulle riskera att tynga en musik som emellanåt formligen flyger fram. Ibland med tydlig bluesbotten, ”blues on speed”, eller ett basalt boogieriff som utgångspunkt. Och i de sista numren i form av en krutfylld bluesfunk då man bara kan förundras över att musik kan vara så - upplyftande.