Den 16-åriga Anna står i begrepp att avlägga sina nunnelöften i det kloster hon som föräldralös växt upp i. Hon avråds dock av abbedissan som hänvisar henne till den enda släkting som finns kvar, hennes moster Wanda, en utlevande kvinna i Warszawa som försöker döva smärtan med sprit och sex. Till en början är mötet bara plågsamt men vartefter börjar dessa två tillsammans utforska vad som egentligen hände med Annas föräldrar, och Polen överhuvudtaget i den perioden.
Tiden är runt 1960, platsen Polen. Fortfarande är andra världskriget och dess efterdyningar högst relevanta för innevånarna i den dåvarande socialistiska republiken. Det finns också många mörka hemligheter som bidar sin tid djupt i den polska folksjälen. Någon har helt enkelt tagit över egendomarna efter fördrivna och deporterade judar, någon har varit angivare. Anna & Wanda åker på ett slags roadmovie i det polska landskapet och vänder på varje sten för att få ett svar. Svaren är också oftast lika hemska som man misstänker.
Under resans gång nöts den naiva och gudfruktiga Anna och den cyniska men godhjärtade Wanda mot varandra. Båda förändras och tvingas på gott och ont att omvärdera eller helt enkelt se sanningen som den är. För dem båda blir det till omvälvande förändringar. Detta inte minst då de träffar på musikern Szymon som Anna blir förälskad i. Han får också representera den nya tiden i det då hårt hållna och diktatoriskt styrda, av både misslyckad kommunism och en sträng katolsk kyrka, Polen.
Kontrasten blir stor mellan det utsökt sköna fotot i svartvitt – som förstärker realismen – och den smärta och ilska som finns i de berättelser som Anna & Wanda letar upp under vägen. Inte minst handlar det om det antisemitiska arv som levde (lever?) kvar så länge i landet. Här serveras den ena historien värre än den andra. Pawlikowski förstärker ytterligare genom at låta det hela utspelas i ett kargt och kallt vinterlandskap. Kylan är närmast fysiskt påtaglig när de besöker alla dessa dragaiga lägenheter, stenkyrkor och tomma lador. Han låter filmen ta sin tid, tempot är långsamt men skapar därmed ännu större tyngd i känslan.
Agata Trzebuchowska som Wanda och Agata Kulesza som Anna känns mycket trovärdiga och äter sig in i åskådarens sinne. Båda är helt enkelt fantastiska i sina roller, liksom övriga i birollerna. Detta är genomgående ett oerhört välspelat drama. ”Ida” tillhör höstens överraskningar så långt, och det är värt att plocka fram även Pawel Pawlikowskis tidigare filmer som ”Last resort”, ”Women in the fifth” och ”My summer of love”.