Ett sätt att se på den polariserade politiska debatten i dag är att beskriva den som en kamp mellan två olika människosyner, två sätt att se på vad som utgör en människas identitet samt hur den skapas. Den ena sidan har en väldigt essentialistisk syn på människan, där en persons identitet ses som något statiskt och en gång för alla fixerat, ofta kopplat till nation eller etnicitet. Den andra sidan har en närmast ultraliberal syn på människan. Här anses individen vara helt fri att uppfinna sig själv på vilket sätt hon själv än önskar, helt oberoende av de ramar som sådant som kultur och mellanmänskliga relationer sätter.
Givetvis är båda dessa ytterlighetspositioner falska. Den som vill övertyga sig om den saken rekommenderas att bege sig till Uppsala stadsteater där TenaŠtivičić pjäs ”3 vintrar”, som hade urpremiär i London 2014, nu fått Sverigepremiär i Anja Sušas regi.
Pjäsen speglar Kroatiens och det forna Jugoslaviens historia genom nedslag i några avgörande händelser i en och samma familjs liv – i tre generationer, med döttrarna i centrum: Madeleine Ferraud Norberg som den flinthårda överlevaren Roza, Anna Carlson som den kämpande Maša och Moa Silén och Natalie Sundelin som de två trätande men ändå djupt förbundna systrarna Alisa och Lucija.
Händelserna i familjens liv är kopplade till omvälvande skeenden i landets historia: kommunismens inträde 1945, Jugoslaviens fall 1991 och närmandet till EU 2011. Fritt, som ett slags fragmentariska minnen, rör sig scenerna in och ut ur varandra. Det som till en början kan verka lösryckt och osammanhängande formar sig snart till en alltmer engagerande helhet.
Pjäsens nav är det hus i Zagreb som finns i familjens ägo och som binder samman såväl familjen som dramat. Regissören Anja Suša och scenografen Ulla Kassius har på ett särskilt sätt valt att betona husets betydelse. På väg in till stadsteaterns lilla scen har nämligen tre rum ur huset byggts upp, genom vilka publiken slussas på väg in till scen. Det bidrar till den väldigt levande känsla som hela föreställningen förmedlar.
För det här är en iscensättning som kommer nära på flera sätt. Inte minst berör den tack vare den genomgående mycket välspelande och samspelta ensemblen. Tack och lov har varken skådespelare eller text, teaterns grundelement, glömts bort i den konceptuella idén. ”3 vintrar” blir till en stark, berörande och stundtals komisk gestaltning av hur minnen formas, samt hur minnen formar oss. Och inte minst, hur vi blir till i en ständig och rörlig dialog med vår historia, vår tradition och människorna omkring oss. Drabbande, sant och mycket sevärt.