Dilsa Demirbag-Sten är en debattör och kulturskribent som jag hyser stor respekt för. För hennes integritet, uppriktighet och stilistik. För att hon oförtrutet skriver i den liberala demokratins tjänst. Men hon är också en av dem som provocerar mig mest. Kanske för att hon stundtals faktiskt är rätt dogmatisk i sin icke-fundamentalism, men förmodligen mest för att hon trampar på mina ömma, kulturrelativistiska, tår. Dilsa Demirbag-Sten är en obekväm röst för alla som, liksom undertecknad, tenderar att bli svävande eller teoretiskt flummiga när det kommer till den infekterade och komplexa uppgiften att erkänna och förklara kulturella skillnader.
Bör vi lyssna på Dilsa Demirbag-Stens omilda kritik av exempelvis hederskulturer och islams utveckling i samtiden? Jag tror det. Kanske för att hon är en av få i det här landet som talar om de här sakerna med förnuftet i behåll (att djupt odemokratiska krafter också är pigga på att understryka kulturella skillnader, vet vi tyvärr alltför väl). Demirbag-Sten gör för övrigt inte skillnad på religion och religion (nyligen var hon alldels lysande i SVT:s Debatt om att kristendom inte kan ha en särställning i svenska läroplaner). Och hennes pekande på avgörande skillnader har siktet inställt på samma sak: individens rätt och ansvar, och likhet inför lagen.
Men Dilsa Demirbag-Sten har en tydlig röst också som romanförfattare. Hennes andra bok, Fosterland, en fristående fortsättning på debuten Stamtavlor (2005), är en självbiografisk berättelse om familjens ankomst till Sverige på 1970-talet och om att finna sig tillrätta i en ny tillvaro. Fosterland handlar om kulturer som möts, inte så ofta om regelrätta krockar. Ibland skaver det, vid andra tillfällen är det tämligen friktionsfritt.
Romanens (och verklighetens) Dilsa kommer med mor och tre yngre syskon till Sverige och pappan, som lämnat den kurdiska delen av Turkiet året innan. Redan tidigt står det klart att föräldrarna Demirbag har olika tankar om varför de befinner sig i Sverige - fadern för att han inte kan tänka sig det liv han lämnat, modern för att kunna arbeta ihop tillräckligt med pengar för att kunna återvända till en bättre tillvaro i hemlandet. Hon är, till sin förtvivlan, den enda i familjen som alltjämt ska komma att betrakta de kurdiska bergen som "hemma". För äldsta barnet Dilsa är den splittringen svår, känslan av att inte vara riktigt hemma vare sig på det ena eller andra stället är ihållande. Inte förrän mot slutet av romanen finner hon det som hon ska kalla sitt eget hem - och det är inte den sortens hem som vi vanligen förknippar med ordet.
Men det är inte bara en berättelse om Sverige kontra Turkiet/Kurdistan. Det är också berättelsen om en stad, om Uppsala. Det är till Flogstavägens låghus familjen kommer och det är där, kring Ica Väst och bland tegelhusen, som större delen av romanen utspelar sig. Senare flyttar de till en större lägenhet i Gränby. Fosterland blir därmed ett stycke stadshistoria, och en skildring av hur det segregerade Uppsala växte fram. Familjen Demirbag kom till Uppsala samtidigt som de svenska miljonprogrammen byggdes, och i Flogsta upplät man studentbostäderna till nyanlända invandrare eftersom studenterna inte strömmade till som förr: "Diktaturer räddade Studentbostäder", skojar en vän till familjen i boken.
Pappan är en karismatisk person, benhård ateist men djupt troende kommunist. Dilsa ärver hans politiska intresse, och försöker ofta diskutera med de yngre systrarna och kompisarna mellan omgångarna av förbjudna MTV-sessioner. Förbud och våld präglar uppväxten. Förbud att vara ute på egen hand, att hänga med fel kompisar, att träffa killar, att klä sig på vissa sätt. Modern är konservativ i de frågorna, far mer liberal - men det är han som slår. Som utdelar slagen när sexåriga Dilsa inte lyckas rabbla det svenska alfabetet som ett rinnande vatten inför skolstarten. Det är uppenbart vilka som kommer i kläm när drömmar går sönder: barnen.
Som romanförfattare sviker språket Demirbag-Sten oftare än i hennes andra texter, den riktigt levande gestaltningen uteblir. Kanske för att hon vill ligga så nära sanningen som möjligt, Fosterland framstår som starkt autentisk. Men det saknas inte partier då berättelsen lyfter och letar sig in i läsarens inre. Det kan vara i små detaljer, som när Dilsa iakttar moderns sätt att diska kastruller eller i allvarligare ögonblick, som när Dilsas högt älskade mormor på telefon intygar att barnbarnet inte behöver gifta sig mot sin vilja.
Fosterland är en djupt personlig berättelse som råkar vara angelägen för alla av det skälet att den handlar om hur människor formar sina liv, här och på andra ställen. Och om vad som krävs av en människa som slits mellan världar, mellan olika starkt normerande föreställningar om vad som är det rätta.