De sju skådespelarna i "Älskad, saknad" på Uppsala stadsteater gestaltar sina historier om förluster med stor autencitet, tycker UNT:s recensent.
Teater
Älskad, saknad
Uppsala stadsteater, Lilla scen
Regi: Carl Johan Carlson
I rollerna: Jennifer Amaka Pettersson, Bengt CW Carlsson, Tytte Johnsson, Jakob Fahlstedt, Åsa Forsblad Morisse, Lucas Krüger, Gloria Tapia.
Premiär 1 juni
Just när Uppsala är i sin allra skiraste blomning, då sätter Uppsala stadsteater upp en pjäs om död och sorg. Men det skär sig faktiskt inte alls, är inte ett dugg feltajmat. För det enda vi säkert vet om livet, hur spirande det än är, är att vi alla ska dö. Ändå kan döden komma som en överraskning och det är svårt att veta hur man kan hantera den som närstående.
"Älskad, saknad" är inte en handbok i sorgehantering, snarare visas att så här kan sorgen vara för en anhörig. Den rymmer sju historier om livet före och under en bortgång och om det som kan finnas efter, för de som fortfarande lever. Malin Lagerlöf baserar sin pjäs på dokumentära intervjuer och i slutet hörs några klipp från dem, likt ekon av vad som gestaltats.
Lilla scenen är möblerad som ett slitet samlingsrum. I fonden är en liten upphöjd scen med ridå. Sju människor sitter i gruppterapeutisk halvcirkel med ansiktena mot oss i publiken. En av dem är präst, men hans deltagande i gruppen är utifrån samma villkor som de andras. Han har också förlorat en anhörig.
De sju berättar om sina nära som gått bort, en älskad partner, ett ofött barn, en åldrad pappa som burit minnen från andra världskriget. Sorgen och smärtan över dem ser lite olika ut. Det gemensamma för de sju efterlevarna är respektfullheten för vad de får höra av de andra. Deras empati manifesteras med att de deltar i varandras berättelser, glider sömlöst in i roller som av den bortgångne, ett syskon, en barnmorska eller vad som krävs för att ro det emotionella i scenen i hamn.
Jakob Fahlstedt, Lucas Krüger, Gloria Tapia och Åsa Forsblad Morisse i en av många intensiva scener i"Älskad, saknad" på Uppsala stadsteater.
Ibland bryts berättelsernas vemodiga naturalism av stiliserade dansnummer. En stor krukväxt tar udden av ett känslomättat ögonblick med att falla omkull och pianot i fonden är stundom magiskt självspelande. Berättelserna är också kryddade med vardagliga små förtretligheter, lagom för att vi ska kunna dra på smilbanden ibland.
Skådespeleriet är överlag fantastiskt. Varje stund ter sig autentisk.
Föreställningen är inte bara intensiv och närvarande. Den ger också en känsla av att få dela gemensamma erfarenheter en stund. Så kan teater också vara, livgivande även om det handlar om död och sorg.