Musikal
Next to normal
Uppsala stadsteater
Regi: Ronny Danielsson
De flesta associerar musikal till glitter, bensprattel och romantik. Men här är genrebegreppet taget till en annan nivå. Ämnet för musikalen "Next to normal" är ovanligt i genren. Det handlar om psykisk ohälsa och vad det kan göra med en familj där en är sjuk. Handlingen ligger närmare någon talpjäs av Eugène o`Neill eller Lars Norén än till exempel musikalen "Greese", som också gästat Uppsala i helgen. Den romantiska kärleken finns ändå med, men har ett mörkare djup.
Här är ingen balett eller kör utan bara sex rollfigurer på scen. I bakgrunden finns en levande och välspelande orkester, upplyst underifrån som om de satt i en målning av Rembrandt.
Själva scenbilden har två stiliserade hus som enda dekor. De är skjutbara längs med scenen och det ena av dem kan bokstavligen ställas över ända.
Mamman i familjen, spelad av Helen Sjöholm, har en bipolär diagnos. Inledningsvis talar hon med en son, gestaltad av Martin Redhe Nord. Men efter hand förstår vi att han bara finns i hennes sinne. Hennes man, som görs av Rolf Lydahl, kämpar kärleksfullt med att hålla ihop allting. Tonårsdottern, spelad av Stina Nordberg, känner sig osedd eftersom mammans sjukdom präglar hemlivet totalt. James Lunds pojkvän och Daniel Engmans läkare bidrar på olika sätt till familjemedlemmarnas och handlingens utveckling.
Mammans tillvaro går i spinn när hon slutar medicinera. Men berättarfokus är inte hos henne hela tiden. Pappans vånda, dotterns sökande efter en stadig punkt, pojkvännens experimenterande med marijuana, växlande med ömsint omsorg om gryende kärlek skapar egna små strömvirvlar i detta hav av kval.
Det är i många stycken intensivt gestaltat, ibland med aningen pedagogisk slagsida. Publiken måste ju vara med på hur mammans själsliga åkomma definieras.
Slätstruken amerikansk musikalmusik, signerad Tom Kitt, bildar ett jämntjockt raster över föreställningen. Det som bryter igenom den vallen är de medverkandes sång. Vilka fantastiska röster och vilken stark ensemble! Att Helen Sjöholm kan lägga en varm klangfärg på sin sång oavsett vilken bräcklig och plågad roll hon har, det har varit känt alltsedan hon var den misshandlade hustrun i filmen "Såsom i himmelen".
Men även Stina Nordberg imponerar stort, liksom de övriga. Uppsala stadsteater kan räkna in ännu en musikteatersuccé, en med mörk klangbotten.