Minna, en pundare som även säljer droger för att få ihop till sin nästa fix, hamnar efter med hyran. I ett desperat försök att få ihop pengar blåser hon den hårdföra langaren Christer. Hon blir dock ändå av med lägenheten, och i samband med vräkningen misshandlar hon en av socialtjänstens medarbetare. För att hålla sig undan såväl polisen som Christer tar hon med sin katt och flyttar till en husvagnscamping i förorten. Där bor hon tillsammans med Katja, en kvinna som försöker bli drogfri för att få tillbaka sin son.
LÄS MER: recensioner av alla bioaktuella filmer i Uppsala hittar du i UNT:s filmsvep
Tjuvheder visar de trasigas Stockholm. Campingen är ett eget samhälle i stadens periferi, där de som ingen annan vill kännas vid är välkomna. Det är lerigt och grått, missbruken finansieras genom stölder – skalade kopparkablar ligger bredvid spritflaskorna. Samtidigt finns det en sammanhållning mellan de boende, trots att de ständigt går bakom ryggen på varandra i jakt på tjack. Campingen leds av den lågmälde Boris som håller kontakten med myndigheterna, och som vakar över gästerna som söker tröst i såväl varandra som i amfetaminet. Det svider varje gång Minna (Malin Levanon) saboterar sin framtidsutsikter och faller ännu längre ner i den förödande sociala hierarkin. Samtidigt är det en rörande vänskapsrelation som växer fram mellan henne och Katja (Lo Kauppi).
Debuterande långfilmsregissören Peter Grönlund har gjort en sympatisk men svart film, som skildrar missbrukarna som människor, utan att romantisera deras missbruk. Han har själv arbetat på Stockholms stadsmission, och det är lätt att tro att han har hämtat filmisk inspiration från den brittiska socialrealismen och filmer som ”The Selfish Giant”, och även från Stefan Jarls ”Mods-trilogi”. I ”Tjuvheder” finns samma typ av värmande humanitet trots att världen verkar konstant kylslagen under ett evigt moln.
Med hjälp av amatörskådespelare som Jan Mattson som spelar Christer, och som själv har varit fast i missbruk, skapar Peter Grönlund en trovärdighet som gör att världen ser lite annorlunda ut när man lämnar biografen. Förståelsen ökar för de ärrade ansikten som finns på gatorna – inte bara i Stockholm – utan i vilken svensk stad som helst.
Men Tjuvheder har inte bara ett socialt patos, det är även en skickligt berättad historia, och Peter Grönlund lyckas bäst när han arbetar med små medel för maximal närvaro, såsom i scenerna med det spontana hänget vid campingen eller skildringen av kaoset vid härbärget. Resescenerna i bilar och tunnelbanor med övertydligt effektfull musik håller inte lika bra, men de är tillräckligt få för att känslan i resten av filmen inte ska tappas bort.