Legenden Terry Riley i helfigur - som kompositör och solopianist, tillsammans med sonen Gyan Riley och The Gothenburg Combo, och slutligen en mäktig final i hans banbrytande minimalistiska verk ”In C”, med Riley vid pianot omgiven av en skog av gitarrer. Eller närmare bestämt ett 40-tal ihopsamlade gitarrister.
Det är vad publiken får möta under en lång och händelserik konsert som också blir final på årets upplaga av Uppsala Internationella Gitarrfestival.
Festivalen har en särdeles förmåga att locka de riktigt stora, såväl gitarrister som kompositörer, och den idag 80-årige Riley är ett utmärkt exempel på detta.
Han inleder Uppsalakonserten ensam vid pianot, med stycket ”Simply M” som känns både konsertant romantiskt och jazzartat, med en del utstickande harmoniska vändningar - ungefär som om Gershwin skulle möta Thelonius Monk (man undrar rentav om det är Monk som åsyftas i titeln).
Sedan får han sällskap av sonen Gyan Riley som växlar mellan akustisk och elektrisk gitarr, i ett lyhört spel där de verkar stå varandra mycket nära musikaliskt. Till exempel i ”Song from the old country” som inleds i en rytmisk rörelse och spricker ut i drömska melodifragment, med improviserade fraser från pianot över en distinkt pulserande figur från gitarren.
Just kombinationen av långsamt framåtskridande variation och livligt pulserande arpeggiofigurer må vara ett kännetecken för minimalismen, och kan sägas prägla flera av verken under söndagskonserten. Men Rileys musik är betydligt friare i formen och inte alls så statisk som t ex Philip Glass tidiga minimalism. Och emellanåt hörs arvet från österländska traditioner, till exempel när Terry Riley sjunger med suggestiv ordlös bönestämma i ”Mongolian winds”.
När gitarrduon The Gothenburg Combo tillkommer i sättningen, i fantastiska ”Sunrise of the planetary dream collector” slås jag av att Rileys musik är kollektiv snarare än solistisk. Och att den bygger på rytmiska-melodiska kluster eller ”riff”, snarare än traditionellt meloditänkande.
Ofta förtätat och med ett slags drömkvalitet, som om tonflödet vore en berättelse sprungen direkt ur det undermedvetnas ström, obundet av etablerade genrer och stilriktningar. Detta får sin mest kraftfulla manifestation i den mäktiga gitarrversionen av ”In C” - som en kollektiv jättevåg som stegras och sjunker om vartannat, i de 53 melodifragment som stycket består av.
Dessförinnan har The Gothenburg Combo tolkat Rileys ”Zamorra” som en finspunnen väv, och framfört ett eget Riley-inspirerat stycke som visar duons smidiga samspel.
Gitarrfestivalen kunde knappast ha fått en bättre avslutning.