Man kan inte annat än beundra en artist som så kompromisslöst följer sin egen väg. Albumet från 1993 var en förvånansvärt mogen debut, en modern jazzplatta som slog knockout. Hon hade kunnat följa det spåret och hämtat in enkla belöningar. Men inte, hon har gått vidare för varje album och det senaste "Home Secretary" är en uppvisning i skisser och dekonstruerad musik, en musik som gäckar och retas.
På Katalin inledde hon med titelspåret från detta, i en stämning som förstärkt av det kalla blå skenet på scenen framkallade en känsla av någon isande skräckfilm, utspelad på något för länge sedan nedlagt mentalsjukhus. Den stämningen fanns med ett bra tag när hon och medmusikanterna fortsatte med en stor del av musiken från albumet. Jag hade mina farhågor om att det skulle vara svårt att överföra det intrikata musicerandet till scenen. Men det var ingen fara, det stod upp fint i sin egen rätt.
Och till stor del berodde det på som Rebecka Törnqvist sade efteråt när jag pratade med henne: "på att det inte är vilka musiker som helst, utan de helt rätta". Johan Lindström spelade gitarrer, piano och synth och diverse ljud, Per Texas Johansson hade i stort sett varje sorts klarinett som finns plus flöjt och sopransax och Margareta Bengtssons harpa gjorde resten.
Ingen direkt vanlig konstellation vilken musikgenre det än gäller, och det gjorde konserten spännande. När hörde man en basklarinett stå för kompet sist?!
Fast självklart, det är ju Rebecka Törnqvists exceptionella röst som stod i centrum, även om hon lämnade mycket plats över till sina musikanter. Hon sjunger ju så fantastiskt bra, slagen av just ingen i detta landet, och även internationellt.
Visst kan man faktiskt sakna att hon inte gör en avdelning med även de mer traditionellt melodiska låtarna, det är en fröjd att lyssna igenom dem inför konserten. Samtidigt är förstås den utveckling hon gått igenom spännande och konserten bjuder på många suggestiva stunder. En av dem är just en version av "Mary, Mary" från debutalbumet, den enda från äldre tider.
Jag har ofta tyckt att hennes musik har känsla som hos en riktigt vemodig brittisk film. Så det känns helt rätt när hon sjunger en text av Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro från favoritfilmen "Never let me go". Fina avslutande extranumret "Tremble my heart" ger samma känsla.
Som helhet en omtumlande och stämningsfull konsert med en fortfarande högst kreativ artist.