Det är redan Allmänna sångens fjärde julkonsert på slottet. Det var ett lyckokast att flytta dit. Som stämningsskapare är lokalen oöverträffad. Allt utstrålar tradition, från porträtten på väggarna till de tjocka stenväggarna som ger en utmärkt akustik. Tradition är ju också själva julkonserten som man varje år ser fram emot. Delar av kören ger på avsatserna i trappan upp mot rikssalen en försmak av den julunderhållning som ska komma.
Maria Goundorina har etablerat en krångelbefriad sångstil. Kören sjunger under hennes ledning lätt och odramatiskt. Där många andra körledare tar ut svängarna anlägger hon behärskad måttfullhet utan att för den skull undertrycka texternas budskap. Kören består av mycket goda sångare med stor teknisk skicklighet. Lägg därtill en ungdomligt fräsch klang och god diktion så blir en konsert med dem en mycket njutbar upplevelse där en och annan oprecis insats inte spelar någon stor roll. Den kreativa ljussättningen bidrog denna dag till det goda intrycket liksom opretentiöst mellanprat.
Programmet var inte alltigenom traditionellt. Först förstås Bereden väg för Herran och sedan flera kända svenska och engelska julsånger men de samsades med nyare och vi fick också några riktigt avancerade nummer av både äldre och samtida kompositörer.
Kören fick särskilt visa sin klass i några stycken som framfördes med klang och precision. Salve, nobilis virga Iesse, är en liturgisk eko-sång från 1500-talet. Robert Schumanns Talismane har svåra fugerade partier och den slovenska folkvisan Det lilla biet flög upp innehåller också utmaningar. Kören klarade dem galant. Ännu ett liturgiskt stycke, Kerubernas sång, med text på kyrkslaviska i sättning för dubbelkör av Penderecki fick ett imponerande framförande med basar av nästan rysk klass. Jag vill också nämna den täta körklangen i Morten Lauridsens O magnum mysterium.
Konsertens mest originella verk var Wiigen-Lied av Per Nørgård till text av den märklige schweiziske författaren och konstnären Adolf Wölfli. Grundrytmen är den hos en vagga som gungar fram och tillbaka men den avbryts av gälla rop från en kvinna och en man. Ropen pockar på uppmärksamhet, de är laddade av känsla, kanske vrede eller ångest. Solisterna gjorde en beundransvärd insats.
Avslutningen var lika självskriven som inledningen: Otto Olssons Advent i en vårdad variant där en del av kören exekverade orgelstämman. Som extranummer: Jul, jul, strålande jul…