Konsert
Uppsala Kammarorkester, Olari Elts & Lucie Horsch
Uppsala Konserthus
30 september
Uppsala Kammarorkesters traditionsenliga torsdagskonsert var sig nästan lik från förr denna kväll, den första efter att pandemirestriktionerna tagits bort. Visst var det en bit till den fullsatta sal som Konserthuset brukar ha på dem, men inte så långt ifrån ändå. Den publik som kommit fick också en fin kväll att njuta av, med den spännande blandning som är orkesterns signum: något nytt, något gammalt, något lättsmält, något att ta med sig och fundera på.
Nya stjärnskottet Lucie Horsch från Holland visade sig behärska hela blockflöjtsfamiljen, ibland flera samtidigt, när hon lika fint spelade nyskrivet av Estlands hyllade Erkki-Sven Tüür som trotjänare som Antonio Vivaldi.
Särskilt hårt fick hon slita i Tüürs "Whistles and whispers from Uluru" där hon hela tiden bytte flöjter och emellanåt fick dem att bli elektroniskt processade genom högtalarsystemet. Stycket är suggestivt och bildframkallande, även om jag kanske inte tänkte på just australiska Uluru (eller Ayers Rock som den också heter).
Slitet i den gjorde dock inget för att dämpa entusiasmen i hennes tolkning av Vivaldis "Konsert för sopranblockflöjt G-dur" med den ikoniska mellansatsen. Länge var konserten vikt för piccola men frågan är om inte originalets tänkta blockflöjt ändå hedrar den bäst. Åtminstone så här, och Lucie Horsch fick också publiken att ställa sig upp efter avslutat spelande. Som belöning bjöd hon på "Ack Värmeland du sköna" som solo.
Dirigenten, estländske Olari Elts, var också en skön bekantskap. Iklädd en kavaj som såg ut som ett fynd från 60-talets modegata Carnaby Street hade han en ovanligt uttrycksfull koreografi på dirigentpulpeten. En upplevelse bara det. Dessutom fick han den fortfarande pandemireducerade orkestern att låta fullt ut. Och då fick den ändå brottas med så skilda saker som förutom nämnda Vivaldi även Tüürs "Crystallisatio 1", ett verk där särskilt flöjterna och klockspelet fick arbeta hårt, plus efter pausen mer förutsägbara Joseph Haydns "March for the Royal Society of Musicians" och sista symfoni, den med nummer 104, kallad "Londonsymfonin". Fint framförda men inte så spännande dock.
Hoppas nu bara att smittläget fortsätter nedåt så vi kan njuta av de planerade konserterna framöver.