Klara Enervik och Robert Noack i "Jernbanan", som hade premiär under lördagen på Uppsala stadsteater.
Teater
Jernbanan
Uppsala stadsteater
Av: Dag Thelander efter Sara Lidmans romaner, med musik av Per Wickström
Regi: Emma Roswall
Medverkande: Astrid Drettner, Lolo Elwin, Klara Enervik, Daniel Engman, Jakob Fahlstedt, Åsa Forsblad Morisse, Jeff Lindström och Robert Noack
Premiär: lördag 28 september
Bara tanken på att göra scenkonst av Sara Lidmans mäktiga och ordrika romansvit ”Jernbanan” ter sig som ett stolleprov. Men på Uppsalascenen får vi se en ny svensk musikalklassiker ta form, jämförlig med ”Kristina från Duvemåla”.
Handlingen utspelas vid samma tid, nödårens 1800-tal. I centrum står småbrukarsonen Didrik från norrländska gården Lillvattnet, lysande gestaltad av Robert Noack med vacker musikalröst. Redan hans inledande sång griper tag.
På Långholmen i Stockholm sitter han och tänker tillbaka på hur han ville rädda sin bygd från fattigdom och se till att det byggdes järnväg till byn för att öka delaktigheten med det övriga landet.
Men trots goda föresatser går det åt pipsvängen. Det visar sig att andra, mer förslagna, tjänar på utvecklingen i denna del av världen. Jämförelser med den aktuella utvecklingen i Skellefteå — där en annan version av pjäsen av samma upphovsmän hade urpremiär förra året — låter sig göras.
Musikalen är nästan genomkomponerad, talade repliker är få. Dess manus baseras på de fem första böckerna, de om Didrik och hans familj. I dramatiseringen har Dag Thelander tagit bra hand om själva kärnan i romansvitens myller av människor och berättelser. Det är ett styrkeprov bara det, även om somliga bihistorier blivit väl snabba skisser.
Robert Noack i "Jernbanan".
Sara Lidmans arkaiserande och bibliska språk är heller inte med i repliker och sångtexter. I gengäld är de lättbegripliga.
Men poesin i Lidmans text återfinns i ensemblens genomgående fantastiska, stundom rent gripande gestaltning och i musiken, som är en mix av folkmusik, visor, musikalballader och jazz.
Kompositören och pianisten Per Wickström leder en välspelande trio med Natasja Duzlewska på violin och Gustav Holmqvist på mycket annat.
Scenografin består av två vridbara trappor och en fond där bilder från ett norrländskt landskap eller en stjärnhimmel med norrsken visas. De vackra kostymerna framträder klart med sina drag av förhöjd folklorism.
Ensemblespelet är gott, rösterna i fin samklang. ”Jernbanan” är en av de bästa och mest helgjutna föreställningar som jag sett på Uppsala stadsteater. Rekommenderas innerligt!