Clarice Lispector, "den stora häxan av brasiliansk litteratur", har jämförts med Joyce, Kafka och Woolf. Hon har kallats för geni och galen, diplomathustru och lesbisk, judinna och kristen, man och kvinna, beläst och obildad, flykting och nationalklenod. Hon är författaren till de gåtfulla avantgardistiska verk som tillhör 1900-talets mest betydande och som i dag säljs i pocket i Rio de Janeiros tunnelbaneautomater.
Om rekonstruktionen av författaren är motsatsernas bild så är det också just identitetssökandet och tillgången till motpoler som gör hennes böcker tidlösa, och det är i det starka kontrasternas språk som "Äpplet i mörkret" svävar.
En man, Martim, vaknar upp i en mörk trädgård. Genom de dolda tingen som omger honom påbörjas en materialisering som ett stort konkretiseringsarbete och långsamt blir han varse att han är på flykt efter att ha begått ett brott.
Han går ut i natten och likt en omvänd skapelseberättelse växer världen upp kring honom ur mörkret. Han skapar en ny sanning för att kunna se sanningen, han imiterar föreställningen om att finnas till för att på så vis bli levande. Han återuppfinner språket eftersom han har förlorat "de andras språk" – ett återkommande uttryck genom boken.
Törstig och trött efter en oändlig vandring över det brasilianska höglandet kommer Martim fram till en ensligt belägen gård där han tar arbete, en fazenda som befolkas av två kvinnor; den medelålders stränga och fåordiga dona Vitória och hennes unga tafatta och pratsamma släkting Ermelinda. Där påbörjar de tre en ödesmättad dans kring varandra som flätar de osynliga banden under dagarna som går och sakta bildar deras gemensamma förflutna i jakten på att förstå "den andres språk".
På Vitórias order arbetar Martim hårt och liksom upplöses och återuppstår gång på gång. Stundtals njuter han av sin vidsträckta tomhet, stundtals fylls han av ångest och behov att rättfärdiga sig själv inför det outtalade brottet. Hela tiden ligger hotet om att Vitória ska avslöja honom som den förrymda brottsling han tror sig vara i luften.
Ermelindas förälskade blickar och förtätade ordmassor följer och fångar Martim där han lagar, bygger och gräver brunnar och diken i väntan på regnen som ska komma och befria dem från torkan. Allt han ser och vidrör skrivs poetiskt fram som vore det begynnelsens urtext. Ett stycke som beskriver när han kliver in i den halvdunkla ladugården och betraktar de idisslande ångande korna förvandlas av Lispector till en mysterieinvigning om alltets vara.
Fazendan förskönas alltmer under Martims händer tills det liknar det gudomliga paradiset och han fylls av begäret att bestiga berg och beskåda sitt verk. Han ikläder sig människans egenskaper av att ständigt vilja förvandla sig själv och sin omvärld och önskan om att vilja äga allt. Martim genomgår och upplever alla de drifter som kan sägas utgöra människan med betoning på skapande, förnekelse och rädslan att inte bli förstådd i mötet med "den andre".
När regnet så äntligen kommer är det uppgörelsernas natt och Martim befinner sig återigen i en mörk skog. Där förlåter han den gud som han själv skapar och i en nästintill biblisk monolog problematiseras det monstruösa tålamod hos en god gud som tillåter att människorna gång på gång utplånar varandra för att det ska komma en stund då mördaren tvingas se sig själv i ögonen.
"Äpplet i mörkret" kan läsas som både en öppen bok och som hermetisk text med influenser av esoterism och judisk mystik som för tankarna till Hilma af Klints bildvärld.
Lispector fördunklar tingen för att de ska kännas igen i ljuset. Med romanen som en form av andlig övning söker hon avtäcka språkets mysterium som både paradis och helvete och dualismen mellan ljus och mörker, gott och ont.
"Äpplet i mörkret" bygger, raserar och återbygger världen i människans blick som ett slags kartläggning av "brottets" eller "arvsyndens" struktur. Det är under det symboltyngda äppelträdet som ska huggas ned (likt Tjechovs körsbärsträdgård) som Martim och Vitória till slut och under en bråkdel av en sekund ser varandra precis så nakna som de är.
Man kan bara låta sig förbryllas eller hänföras av den språkmagi som erbjuds i denna Örjan Sjögrens åttonde Lispector-översättning. Det är frågan om ett så självlysande äpple i mörkret att det uppenbarar sitt eget vara mer än berättelsen i sig. För visst är det som Clarice Lispector själv sa i en intervju: ”Det är i språket äventyret finns.”