I PO Enquists pjäs om Selma Lagerlöf, ”Bildmakarna”, finns en scen där den svenska författardrottningen förklarar vad som utgör ett konstnärskaps innersta. I varje författarskap, i varje betydande verks centrum, finns en smärtpunkt. En pärla ömt omgiven av allt det som utgör verkets utanpåverk. Ett sår som allting utgår ifrån. I Enquists pjäs en alkoholiserad far och bortsupen barndom.
Jón Kalman Stefánsson, som för några år sedan tilldelades just PO Enquists litteraturpris, tycks dela denna uppfattning om varje konstverks, och kanske varje människolivs, smärtsamma innersta. I Stefánssons senaste roman finns nämligen en central sekvens, ett urtrauma, som allting rör sig kring. Det handlar om ett vredesutbrott, en plötslig våldsamhet, ett slag i ansiktet, som får långvariga konsekvenser och rör sig som en svallvåg över tid och rum. Smärtpunkten ärvs, pärlan förs vidare från en generation till nästa.
Isländske Jón Kalman Stefánsson introducerades på svenska med ”Sommarljus och sen kommer natten” och fick ett större internationellt genombrott med trilogin om Pojken. Den nya romanen, ”Som universum, ungefär”, är en fri fortsättning på ”Fiskarna har inga fötter” som, likt flera av Stefánssons titlar, nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris. Romanen handlar om författaren Ari, som gått från poet till förläggare av självhjälpsböcker. Efter ett kraschat äktenskap återvänder Ari till barndomsstaden Keflavik för att träffa sin döende och alkoholiserade far. Runt denna historia öppnar sig dock ett antal andra berättelser; minnen från uppväxten, farföräldrarnas öden, vännernas liv. De olika tidsplanen rör sig fritt och ibland en aning onödigt osammanhängande mellan varandra.
Men som alltid hos Stefánsson är det inte själva berättelsen, utan språket, som spelar huvudrollen. Innehållet framstår mest som en ursäkt för författaren att leka med formen. Det handlar dock inte i Stefánssons fall om några invecklade formexperiment, utan om ett poetiskt och levande, stundtals närmast svulstigt, språk som uppehåller sig vid tillvarons fundamentala frågor: livet, döden, kärleken, sexualiteten, våldet, ljuset och mörkret.
Många gånger är det lika isande vackert som den kalla isländska stjärnhimlen, ibland lika våldsamt skrämmande som det både livgivande och dödsbringande havet. Ibland slår det vackra, vilket ju alltid är risken när man som Stefánsson jobbar med det storslagna, över i det banala. I ena stunden kan Stefánsson låta som en naturberusad Harry Martinson, för att i nästa stund mest påminna om en Björn Ranelid, hög på den egna formuleringsförmågan.
Och precis som med den sistnämnda svenske kollegan är det en bristande känsla för balans som utgör Stefánssons främsta problem. Denna brist uppvägs dock av den aldrig svikande angelägenhetsgrad som Stefánssons romaner bärs av. Det är alltid uppfriskande att läsa en författare som utan ett uns av ironi och utan att någonsin be om ursäkt eller tveka tar till orda som gällde varje ord liv eller död. Visst skulle Stefánsson ha vunnit åtskilligt på att koncentrera och balansera stilen i sin roman. Men innerst inne finns ändå hela tiden den där skälvande smärtpunkten som trots allt gör ”Som universum, ungefär” läsvärd ända till sista sidan.