Det är något lustigt att det sista Gustav Levin gör innan pensionen från Uppsala Stadsteater är en föreställning som är en slags coming of age-berättelse om en ung mans sökande efter sitt öde. Levin har ju också de senaste åren fått agera patriark på Stadsteaterns scener, bland annat som alkolistpappa i Hugo Hanséns uppsättning av Noréndramat ”Natten är dagens mor”, och nu senast som skrävlarfarsa i Ronny Danielssons stormusikal ”Big Fish”.
Så visst är det lustigt att se Gustav Levin som ung man i det sista han gör, men det är ändå inte så att det skär sig. Föreställningens inramning utgår nämligen från en gammal samisk skinnsäck som Levin visar upp i föreställningens prolog. Skinnsäcken som likt en madeleinekaka avger doftminnen från flera generationer tillbaka ska ha tillhört Harriet Nordlund, som har skrivit ”Trumbäraren”, tillika Gustav Levins före detta livskamrat och mor till hans barn. Och såväl minnet som teatern har förmågan att förvandla de fysiska betingelser vi lyder under, vare sig det gäller rumstiden eller en åldrad kropp som ska vara ung.
Det är i den samiska föreställningsvärlden vi rör oss i denna timmeslånga monolog på Stadsteaterns Intiman-scen. Vi bjuds in till en värld av talande svalor och varelser ur samernas mytvärld där dröm och verklighet flyter in i varandra på ett sätt som gör distinktionen överflödig. Vår huvudperson, omtalad i tredje person av Gustav Levin som går klädd i renskinnbyxor, blir varslad om sitt öde som bärare av den heliga trumman – en nåjd med förmågan att se och höra bortom människornas sinnevärld. Vi följer honom i hans själavandring och i hans livsförlopp, genom förälskelsen och äventyret och ut till ålderns höst.
Harriet Nordlund klär in denna värld i en språkdräkt som är både drömsk och naturpoetisk, sagolik och tidvis ganska absurd – ta till exempel den ljuvliga scenen där elementen Eld och Vatten förför varandra och ställer till med ett kosmiskt bröllop! Det är svårt att själv låta bli att förföras av detta prunkande språk som spelar på det utomsinnliga bortanför det som är världsligt.
Med Torbjörns Svedbergs effektfulla musik- och ljuddesign och Jonas Nyströms ljussättning blir denna kammarproduktion på Stadsteaterns minsta scen oväntat storartad. Och Gustav Levin som förmår att kliva in och ut mellan både roller såväl som ur själva skådespelandet lämnar sannerligen mersmak efter sig. Vad han nu har framför sig i sitt artisteri ämnar jag att med glädje följa.