Josh och Dena köper en båt och kör långt för att träffa den före detta militären Harmon som bor djupt inne i skogen i Wyoming. Båten kommer snart att fyllas med en hemmagjord sprängladdning gjord av kvävegödsel, och bindas fast vid en vattenkraftsdamm. Som Josh förklarar vill de få människor att tänka på att laxen dör för att folk ska kunna ladda sina telefoner varje dag. Efter dådet är tanken att de tre ska skiljas åt och inte prata med varandra, men snart blir de alla paranoida och det mesta runt omkring dem kollapsar.
Berättelsen fokuserar på Josh (Jesse Eisenberg), som till vardags bor i ett stor runt tält – en så kallade jurta – i ett litet ekologiskt jordbrukarkollektiv där allting drivs med solpaneler. Familjen som driver kollektivet håller dock inte med om hans militanta metoder, och han tvingas snart lämna dem när det börjar talas om att han ligger bakom sprängningen av dammen.
Liksom i den fantastiska ”Old Joy” filmar regissören Kelly Reichardt här i USA:s vackra höstskogar, där de gulnande löven skänker allt en stillhet. Hon använder sig av långsamma tagningar – men medan de i ”Old Joy” gav ro till de båda camparnas utdragna filosofiska samtal, så hjälper de här till att spegla Josh tilltagande paranoia.
Jesse Eisenberg är som vanligt sevärd, och det är ett väl fungerande samspel med Dakota Fanning som spelar Dena. Medan Dena börjar ångra sig och försöker få hjälp att hantera sina känslor, så blir Josh allt mer tyst och innesluten. Samtidigt blir det också allt svårare att förstå varför han och hans kamrater har agerat som de har gjort.
”Night Moves” är en spännande thriller, och det är upplyftande att Kelly Reichardt har fört genren bort från mörka urbana gränder och ut i vidlyftiga lövskogar. Tyvärr utnyttjar hon dock inte de politiska och filosofiska möjligheter som hon tematiskt ger sig själv. Med ekoterrorism som grund finns det potential för intressanta etiska diskussioner, som bara snuddas vid här. Genom att det handlar om ett så brutalt dåd – som samtidigt är helt meningslöst politiskt sätt (vem skulle möjligtvis inspireras till att förändra sin livsstil av att terrorister spränger upp en vattenkraftsdamm?) – så förlorar vi som tittare sympatin för Jesse och hans medbrottslingar redan från början. Filmen hade gärna fått rota lite mer seriöst i frågan om vilka mål som helgar medlen, och hur sabotage eller civil olydnad jämför sig med ett kollektivt ekologiskt jordbruk som instrument för att nå politisk förändring. Kelly Reichardt ställer de frågorna, men ger dem väl enkla svar.