Konsert
Uppsala Kammarsolister & Trio Gaspard
Uppsala Konsert & Kongress
Söndag 10 mars
Betyg: 4
Det brukar vara utförliga presentationer av både musik och musiker när Musik i Uppland har sina konserter. Men det blev på något vis en extra ingång på just den här konserten. Både Kammarsolisternas violast Ylvali McTigert Zilliacus och Trio Gaspards pianist Nicholas Rimmer gjorde något ytterligare av sina förord. Inte minst Ylvali McTigert Zilliacus betraktelser över att vi inte ska ta för givet de friheter vi har just nu, och alla de samarbeten som görs över gränserna även musikaliskt, som det här mötet var ett fint exempel på. Det var inte så länge sedan som det var stenhårda barriärer mellan Väst- och Östeuropa. Något som till viss del tyvärr håller på att ske på nytt.
Den tjeckiske kompositören Antonín Dvořák fick visserligen välförtjänt det största utrymmet denna söndagskonsert. Det som ändå berörde mest var Vitezslava Kaprálovas (1915–1940) ”Elegy”, för violin och piano. Det var som att hon skrivit denna sorgesång över sin egen för tidiga död, hon avled blott 25 år gammal i tuberkulos. Det var musik som hade den där extra dimensionen av smärtsam erfarenhet.
Det är lätt att förstå att Dvořák blev närmast folkkär redan under sin levnad. Hans musik har en omedelbarhet som inte kräver så lång inlyssning, även om man ständigt hittar nytt i den. Här bjöds på hans ”Terzetto i C-dur” med den ovanliga sättningen två violiner och viola. De folkmusikaliska influenserna hördes tydligt, likaså att sådana rötter kan vara ganska likartade länder emellan. Sätt på lite hembygdsdräkter så kunde musiken framföras på någon av de svenska spelmansstämmorna.
Där liksom i dennes ”Stråksextett i A-dur” imponerades jag av hur samspelta de båda ensemblerna hunnit bli under det här gästbesöket. Stämmorna, hur blixtsnabbt löpande de ändå kunde vara här och var, satt precis som de skulle. Kompositören själv imponerade också med hur han hanterat den dubbla uppsättningen av violiner, viola och celli. Musiken var inte bara en utökad stråkkvartett utan här utnyttjades alla sex instrumenten perfekt.
Lägg till Ernst von Dohnányis ”Pianokvintett nr 1 i c-moll” som framfördes kongenialt. I den avslutande satsens actionliknande spel togs kampen upp med löpningarna hos Dvořák. Som helhet en lyckad konsert på många vis. Det ska bli spännande att höra vidare på torsdag när Trio Gaspard spelar med Kammarorkestern.