Drama
Titel: Poor things
Visas på: Fyrisbiografen, Royal, Nordisk Film Bio
I rollerna: Emma Stone, Mark Ruffalo, Willem Dafoe
Regi: Yorgos Lanthimos
Speltid: 142 min
Betyg: 5
Yorgos Lanthimos är tveklöst filmvärldens egen Mary Shelley. Hans skapelser är minst lika makabra, originella och märkliga – "Dogtooth" (2009), "The lobster" (2015) och "The favourite" (2018) är på väg att bli samtida klassiker. Hans senaste film bygger på Alasdair Grays bok "Poor things" från 1992 och är inget undantag vad gäller blodsutgjutelse i närbild. Den skotska författaren och konstnärens berättelse om en excentrisk läkare vid namn Godwin Baxter och hans experiment transformeras av den morbide greken till en gränslös, misogyn-feministisk saga om att vi alla är ynkliga och vanställda, frihetstörstande monster.
En gravid kvinna begår självmord i det viktorianska London och Willem Dafoes karaktär, den deformerade doktor Godwin (en blinkning till Frankenstein-författarens familjenamn) – filmen igenom kallad "God" – tar chansen att operera in det ofödda spädbarnets hjärna i mammans huvud. Så skapas hans älskade livsverk Bella Baxter (Oscarstippade Emma Stone) vars utveckling är snabb och bångstyrig. Med kroppsliga begär, moralisk oskuld och äventyrslusta som kompass, låter hon sig rövas bort av den sliskige satansjuristen Duncan Wedderburn – mästerligt uttolkad av Mark Ruffalo – som vill ha Bella som sexmaskot för en tid.
Efter att ha knegat i Europa nyttjar Yorgos Lanthimos och hans team numera Hollywoodbudgetar frikostigt, vilket syns i varje ruta. Det är en hisnande upplevelse att tillsammans med det omaka paret få ragla runt i ett universum av centrifugerad steampunk, kitsch och viktoriansk gotik, kryddat av fotografen Robbie Ryans karaktäristiska fiskögelins. Gränserna för det högljudda, barocka och oberäkneliga tänjs tills man får svindelkänsla – och medan filmen rullar vill jag se om den för att hinna greppa nyanserna.
Under mitt andra försök att förstå mig på detta monstrum väcks en pockande irritation över att filmen, i svaga stunder, serverar alltför många moralkakor. Bokens upplysningstematik och frågor om människans inneboende grymhet kokas ihop till en lättsmält gryta – vilket visserligen förstärker övertygelsen att "Poor Things" är vår tids ihoptråcklade Frankenstein-skapelse, med en naiv men ädel själ.