Noveller
Åke Smedberg
Snö
Albert Bonniers förlag
Novellen, kortprosan, har aldrig riktigt varit stor i svensk litteratur. Internationellt finns namn som Alice Munro, Guy du Maupassant och Anton Tjechov, men i Sverige är det magert med novellister; Ivar Lo Johansson, Stig Dagerman och några till. Och så har vi Åke Smedberg. Uppsalaförfattare från Medelpad. En stor berättare i ett litet format.
Hans senaste novellsamling heter "Snö", och jag slås av hur stora berättelserna är. Hur mycket Åke Smedberg lyckas berätta på något tiotal sidor; hur han manar fram miljöer, bakgrundshistorier och låter mig själv fantisera färdigt historierna. Det är som en befrielse att inte serveras en upplösning på ett drama. Smedberg fångar längtan och skam och förtvivlan, men vi erbjuds inte någon punchline i slutet. Livet går vidare. Som det ju gör.
Det är lätt att känna både Uppland och Mellannorrland i berättelserna. Småsamhällena i norra Uppland och skogarna runt lågfjällen uppåt Indalsälven. Det är sällan ortnamn anges, men nog kan man känna igen snödriften på småvägarna i trakten runt, säg, Österbybruk eller Tärnsjö. En ensamhet och ledsenhet i Sverige bortom storstäderna. Men här finns inte den kyla som man ibland möter i skildringar av svensk landsbygd; Åke Smedbergs människor har hjärtan och puls och längtan och värdighet. Det är lätt att känna att Smedberg verkligen bryr sig om de människor han skapar; deras smärta och längtan är hans; deras hopp är hans.
Och kanske är det just detta som får berättelserna att bli så engagerande. Åke Smedbergs eget engagemang smittar av sig. Jag slås vid läsningen av att jag inte märker språket; Smedberg slipar ner svenskan till slät häll; inga besynnerliga bilder eller sökta vändningar står mellan mig och berättelsen. I en av novellerna går några syskon igenom sin döda mors gamla brev och anteckningar; hon har uppenbarligen i hela sitt liv längtat efter att få publicera sig; älskat att skriva. Här spelar Smedberg skickligt på att återge en oskolad amatörskribents försök att få sitt språk att låta som riktiga författares.
Berättelserna i "Snö" präglas av ledsnad, sorg, saknad, förgängelse och ett jagande efter vind, men framför allt – det är lustfylld läsning. Åke Smedberg litar på mig som läsare; jag behöver inte få alla detaljer. Jag känner ju de här människorna. Jag har träffat dem. Några av dem är kanske jag.
Om Anton Tjechov sitter i författarhimlen och har fått tag på ett ex av "Snö" nickar han nog bifallande. Just så här ska man skriva.