Romantisk komedi
Titel: Fly me to the moon
Visas på: Filmstaden, Nordisk Film Bio
I rollerna: Scarlett Johansson, Channing Tatum
Regi: Greg Berlanti
Speltid: 132 min
Betyg: 4
Året är 1969. Ryssland och USA tävlar om att bli först med att sätta en människa på månen. NASA anställer marknadsspecialisten Kelly Jones (Scarlett Johansson) för att öka Apollo 11-projektets popularitet. Kelly som är van att ljuga sig fram hamnar dock snabbt på kollisionskurs med Cole Davis (Channing Tatum) som är chef för uppskjutningen, alltid talar sanning och som raggat på Kelly innan de visste att de skulle jobba ihop. Ytterligare problem uppstår när Kellys chef vill att hon ska iscensätta en fejkad månlandning och hotar att avslöja hennes mörka förflutna för Cole om hon berättar om planen för honom.
Som en person som inte bryr mig så mycket om månlandningen förvånas jag över hur tagen jag blir av filmen. Men ”Fly me to the moon” är utöver en intressant berättelse om månlandningen en studie i realpolitik och psykologin i hur man övertygar människor och något så ovanligt som en nyproducerad lyckad romantisk komedi med verklig kemi.
Det finns något fräscht i att kvinnan här tillåts vara den som har ett struligt förflutet och en cynisk livssyn medan mannen får stå för det sårbart naiva. Och filmen har många smarta och välplacerade oneliners som till slut faktiskt får mina ögon att tåras. Som då Cole säger till Kelly: "You know you can win someone over just by being yourself”, en replik som även väl sammanfattar filmens budskap.